Riskspridning, repatriering och rotation. De tre R-orden kan beskriva vårens kapitalströmmar då såväl professionella investerare som icke-professionella småsparare röstade med fötterna. Möjligen också rationellt (ett fjärde R-ord) med tanke på den monumentala osäkerhet som då rådde när en rikt värderad och mot ett fåtal bolag koncentrerad amerikansk aktiemarknad kollapsade framför våra ögon. Sannolikt var det också ett slags gräsrötternas protest mot Trump(s politik).
2024 pumpade småsparare in pengar i USA-fonder och USA-tunga globalfonder. Det köptes dollar för allt vad tygeln höll. Men under en enda senvintermånad 2025 hade svenska hushåll sålt av så gott som allt det man köpte i fjol. Samtidigt som globalfonder – den i särklass mest populära kategorin hos svenska folket – åderläts. I stället var det revansch för europeiska och svenska aktiefonder samt svenska räntefonder.
Sell America-temat och gräsrotsrotationen ut ur USA blev emellertid kortvarig. Redan i maj bytte kapitalströmmarna riktning tillbaka in i USA och ut ur Sverige.
Tuschet på Trumps tariffplansch han knappt torka innan svenskarna rusade in i USA-tunga globalfonder igen. Mellan maj och augusti 2025 attraherade de 18 miljarder per månad i genomsnitt. Det innebär i uppräknad årstakt nya rekord för sparande i globalfonder. Liksom köp av amerikanska dollar, eftersom ingenting valutasäkras. Visserligen nettosäljer vi direkta USA-fonder, men i allt mindre utsträckning.
Varför försvagas dollarn då? Antagligen delvis på grund av förväntningar om att amerikanska räntor med en duvaktigare Fed närmar sig europeiska räntor där centralbankerna tycks ha sänkt färdigt. Något som gör det mindre attraktivt att äga dollar i spekulativt syfte och mindre kostsamt att valutasäkra tillgångar och intäkter i dollar. Det finns statistik som visar att det redan sker. Danska pensionsfonder till exempel har fortsatt att investera i USA, men de väljer att ta bort en större del av dollarexponeringen jämfört med tidigare.
Med det sagt har det historiskt visat sig vara en stor fördel att vara dollarexponerad, eftersom den globala reservvalutan så gott som alltid erbjudit skydd mot förluster när börsen viker: negativ korrelation mellan USD/SEK och S&P 500. Det sambandet upphörde att gälla under våren, vilket var kostsamt. Nu verkar den vara tillbaka igen, men frågan är om det bara är tillfälligt.
Vad som är det nya ”korrelationsnormala” diskuteras antagligen flitigt hos olika kapitalförvaltare. Svaret på frågan och på frågan hur mycket Fed sänker räntan – liksom förtroendet för amerikansk statsskuld – lär avgöra om dollarförsvagningen börjar närma sig slutet eller om den bara kommit en bit på vägen.
Sedan en tid tillbaka tar Trump och hans politik upp allt syre. Inte bara i allmän medierapportering, utan även i handlarrum och på finansiella marknader. Det är synd. Men typiskt. Fast det kommer en annan tid.
Därför vill jag avslutningsvis slå ett slag för Draghirapporten, som dessvärre flugit under radarn på sistone. Som ni minns slog den ned som en bomb för ganska precis ett år sedan. Den före detta ECB-chefen sågade Europas konkurrenskraft jäms med fotknölarna. Visionerna finns där, i rapporten. Men dessvärre går det trögt att omsätta dem i praktisk handling. Mycket trögt. Nyligen pekade Financial Times på att endast en tiondel av rapportens 383 rekommendationer har adresserats. Draghi skrädde inte orden när han beskyllde EU:s politiker för passivitet och självbelåtenhet. Det duger inte om man vill utmana USA och stärka eurons globala inflytande.