Den gyllene eran börjar nu, sade Trump när han tillträdde och skyller de mörka åren på framför allt: Joe Biden. Men under Bidens mandatperiod levererade USA högre tillväxt, bättre produktivitetsutveckling, lägre arbetslöshet och starkare börsutveckling än världen i övrigt. Förtroendet för den amerikanska dollarn var orubbat och kapital forsade in i den amerikanska aktiemarknaden. Exceptionellt goda tider skulle man kunna säga.
Nu finns det svart på vitt att omvärlden börjar överge den amerikanska aktiemarknaden.
MSCI All Country World Index (MSCI ACWI) är utformat för att spegla en bred och väldiversifierad aktieportfölj. Fonder allokerar kapital med detta index som benchmark. Ett femtiotal länder ingår, men i praktiken är det en fullständig USA-dominans med en vikt på närmare 70 procent. De tio största bolagen står för 20 procent och har alla sin juridiska hemvist i USA. Man ska väl vara MAGA för att se detta som ett uttryck för amerikanskt misslyckande. Ett misslyckande som behöver korrigeras med skadliga tullar och fientlig omvärldsretorik. I själva verket kan utfallet bli det exakt motsatta, eftersom politiken riskerar att skicka ut USA på långsammare tillväxtbana.
Från svensk sparhorisont har globala indexfonder, som i hög grad speglar MSCI ACWI, varit de i särklass populäraste fonderna under det senaste decenniet där 2024 var ett rekordår. Fonddata för mars i år visade dock att nettoflödet ut ur dessa fonder var det största på fem år då pandemiutbrottet triggade ett tillfälligt försiktighetsuttag. Även nordamerikafonder har varit mycket populära, men bara i mars 2025 var nettouttaget ut ur dessa lika stort som nettoinsättningen för hela 2024. Vart tar pengarna vägen? Jo, de går in i svenska och europeiska aktiefonder samt korta räntefonder. Liknande rotationsflöden förekommer i flera länder och är den kanske enskilt viktigaste förklaringen till dollarns försvagning under det här året.
Men det är inte bara dessa rotationsflöden, övergående eller varaktiga, som beseglar dollarns öde.
Det handlar också om dollarns förtroende per se. Det har redan naggats i kanten och risken är att ökad misstro sänker dollarn ytterligare. Men även om skadan är skedd behöver den inte vara irreparabel.
Det är trots allt svårt att se vad som under överskådlig tid skulle kunna axla dollarns roll som reserv- och allmänt vedertagen prissättningsvaluta. Visserligen pågår sedan många år tillbaka en diversifieringstrend hos världens centralbanker. Dollarvikten har sjunkit från 70 till 60 procent samtidigt som det byggts upp en större yuanreserv. Men det är inte mycket som talar för att yuanen kan ersätta dollarn som global reservvaluta under överskådlig tid. Eurons andel har de facto minskat från drygt en fjärdedel till en femtedel – kan den trenden vända?
Den senaste tiden har dock normala samband satts ur spel. Vi har sett den amerikanska börsen gå ned samtidigt som räntorna stigit och dollarn försvagats. Med andra ord har en klassisk 60/40-portfölj (60 procent aktier och 40 procent obligationer) inte fungerat som den riskminskare som det är tänkt. Fast det som verkligen stuckit ut är att dollarn inte har agerat krockkudde.
Hög dollarexponering har länge varit en lyckosam grundbult för icke-amerikanska, däribland svenska, fondförvaltare. Strategin har över tid gett såväl högre avkastning som mindre risk. Men den gyllene formeln fungerar bara så länge dollarn uppfattas och beter sig som en safe haven. Bara misstanken om att så inte kommer att vara fallet kan få privata och statliga investeringsfonder att öka sin exponering i hemmavalutan i stället och alltså höja valutasäkringsgraden på befintliga och framtida amerikanska aktieinnehav. På kort sikt skulle det öka utbudet på dollar och över tid minska efterfrågan, vilket allt annat lika skulle vara negativt för dollarns värde.
Det är visserligen inte första gången korrelationer som fondförvaltare förlitat sig på bryter samman för att sedan normaliseras igen. Det kan mycket väl ske igen. Det hände till exempel efter pandemiutbrottet i Wuhan för fem år sedan. Men kanske är det annorlunda den här gången när fladdermusen råkar vara världens mäktigaste man.