US exceptionalism har blivit ett begrepp i meningen att USA:s ekonomi sticker ut i positiv bemärkelse. Lexikonet öppnar visserligen för en alternativ tolkning som möjligen rimmar bättre med en del politiska utspel på sistone: exempellöshet. Verkligheten är dock att USA vida överträffar andra utvecklade ekonomier vad gäller tillväxt. Inte bara de senaste åren då tysk och svensk ekonomi stått och stampat på stället medan USA:s BNP vuxit med 2,5 procent per år. Nej, USA:s överlägsenhet har varit mångårig, uthållig och betydande. Den är kort sagt strukturell och inte enbart resultatet av tillfälliga konjunktursvängningar. Den ”gyllene era” som enligt Trump ska börja nu, inleddes redan efter den stora finanskrisen.
USAs tillväxt utklassar Euroområdet
De senaste femton åren har USA:s BNP ökat med 40 procent. Genom att mäta BNP från utbudssidan kan man konstatera att av det är så mycket som hälften drivet av ökad produktivitet. Euroområdets BNP har under samma period ökat med beskedliga 18 procent, varav en ynka tiondel kommer från produktivitetsökningar. Ett ackumulerat produktivitetsgap – från vår horisont ett produktivitetstapp – på 20 procent! Detta är Europas, EU:s och den gemensamma valutans Akilleshäl. Och utmaning.
Europa borde sänka biltullarna mot USA
Som lök på laxen, kastar nu Trump grus i det hackande europamaskineriet med hot om höjda tullar. Till exempel 25 procent riktat mot den hårt prövade bilindustrin. Förhoppningsvis stannar det vid hot. Om inte, riskerar vi att få en eskalerande tullspiral. Vilket är skadligt för alla. Betydligt bättre vore om EU sänkte sina tullar på amerikanska bilar, givet att de i utgångsläget är fyra gånger så höga som USA:s motsvarande mot EU. Det kanske till och med skulle vara en rimlig eftergift som kan få Trump att backa?
EUs tvångströja hämmar tillväxt och innovation
Man brukar säga att US innovates, China replicates and Europe regulates. I synnerhet regleringsbiten löper som en röd tråd genom före detta ECB-chefen Mario Draghis omtalade rapport från i höstas om Europas (brist) på konkurrenskraft. I en uppföljande artikel i Financial Times nyligen beskriver Draghi hur Europa belastar sig själv med interna barriärer och regler som kostar företag enorma summor och drabbar lönsamheten. Han tar upp bland annat upp att överreglering av digitala tjänster innebär ett allvarligt tillväxthinder för den europeiska tech-industrin, speciellt i jämförelse med USA. Det hindrar i sin tur produktiviteten i den europeiska ekonomin från att ta fart. Draghis slutsats är att detta är en av EU självpåtagen tvångströja som EU själv kan ta av sig. Frågan är dock om inte det är lättare sagt än gjort. Finns krisinsikten? Finns viljan? Och, i sådana fall, finns förmågan hos EU:s medlemsländer att enas om vad som bör göras? Det är inte lätt att vara optimist.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att 25 av världens 30 största bolag är amerikanska. Endast två kommer från Europa. Det heller inte förvånande att 25 procent av MSCI World Index består av tio amerikanska bolag. Vidare står företag med hemvist i USA för hela 74 procent av MSCI World Index.
Europabörserna agerar draglok
I förra krönikan skrev jag om hur det svenska sparandet i utländska aktie- och globala indexfonder under flera år bidragit till att pressa kronan och att mycket talar för att det kan fortsätta så. Jag pekade också på att investerare kan se ett behov att reducera exponeringen mot amerikanska tillgångar och den amerikanska dollarn något. Hittills i år har Europas börser agerat draglok medan USA halkat efter – med andra ord inversen av 2024 – vilket speglas i valutamarknaden där US-dollarn försvagats mot euron och kronan. Tills vidare kan man betrakta årets valutakursrörelser som sunda pågående rekyler.