Mångas blickar på Jerome Powell när han förra veckan signalerade att Fed modererar höjningstakten från 75 till 50 baspunkter i samband med räntebeskedet den 14 december. Marknaderna gjorde glädjeskutt och dollarn försvagades. Trots att 50 baspunkter i princip var inprisat redan. Och trots att Powell var tydlig med att det kommer fler höjningar framöver, fler än de tidigare räknat med. Det säger något om hur mottaglig börs, räntor och dollar är för tecken på att Fed eventuellt börjar närma sig toppen eller ”terminalräntan” för att använda marknadsjargong.
Apropå marknadsjargong är nog ”Fed pivot” höstens modeord och fokusämne. Problemet med den här ”pivoten” är att ekonomer, investerare och andra förståsigpåare inte är överens om vad det betyder. Jag ser åtminstone tre olika pivotdefinitioner: dels när Fed slår av på höjningstakten, dels när Fed har höjt färdigt och dels när Fed börjar sänka räntan. Det vore bra om man kunde enas om en av dessa tre definitioner.
Min tolkning är att modererad höjningstakt som Fed nu tycks vara inne på inte är en pivot, helt enkelt eftersom Fed kan tvingas/välja att fortsätta höja under en längre tid i stället om än i mindre steg. Nu kan man tycka att allt detta med etiketter är hårklyverier. Jag är beredd att hålla med. För det viktiga är inte etiketten utan innehållet.
Och det Powell säger är att de tänker fortsätta höja räntan till dess ”the job is done”. Förhoppningsvis förr snarare än senare, men om det sker till priset av recession och stigande arbetslöshet så får det bli så. En annan dag hade ett sådant budskap från världens mäktigaste marknadsdomptör kunnat tolkas hökaktigt med starkare dollar och sura börser som följd. Faktum är att en del i Feds åtstramningskampanj är att börsen inte ska rusa för tidigt.
Diskussionen om en ”Fed pivot” är en av nycklarna för att komma rätt i dollaranalysen. Min positiva syn på dollarn har grundat sig på att Fed ligger före resten centralbankerna och att amerikansk ekonomi klarar sig bättre än Europa i såväl upp- som nedgång. Lägg därtill en global recession förstärkt av ett svagt Kina med tillhörande surt börsscenario så är det svårt att inte landa i en positiv dollarvy. Därför är det heller inte konstigt att dollarn försvagas när börserna gör glädjeskutt, när det är risk på.
Men frågan är om den senaste tidens dollarförsvagning är beständig eller bara en kortvarig rekyl. Det finns ett tydligt säsongmönster som visar att US-dollarn brukar avsluta året svagt medan kronan brukar avsluta året starkt, speciellt de sista två veckorna i december. Men om det mönstret upprepar sig är betingat av makroekonomiska data under december och vad Fed och ECB beslutar på sina räntemöten den 14 respektive 15 december och hur börserna svarar på detta.
De globala recessionsriskerna har dock inte minskat, tvärtom om man lyssnar på tunga namn som IMF som särskilt oroas över utvecklingen i Kina. Ett Kina som 2023 inte kommer agera draglok, vilket i sådana fall är mer bekymmersamt för ett redan hårt drabbat Europa än för USA. Fundamentalt sett är det inte en miljö som gynnar vare sig euron eller den svenska kronan.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige