Pandemin och kriget i Ukraina har blottat flera beroende- och koncentrationsrisker som vi länge blundat för. Vi står vid ett vägskäl där vi behöver sprida riskerna och minska vårt beroende av länder som till exempel Kina och Taiwan. Om vi fortsätter blunda kan vi äventyra vår digitala livsstil och skapa en kris som får dagens problem att kännas som en ljum vårvind.
En multipolariserad värld skapar nya utmaningar
De havererade globala värdekedjorna, kriget i Ukraina, sanktionerna mot Ryssland och spänningarna mellan Kina och USA har fått hela världsordningen i gungning.
Vi hör allt oftare att europeiska och amerikanska bolag frånkopplar sina dotterbolag i Kina, så kallad ”decoupling”, för att hantera de ökade ESG-riskerna och kärva leveranskedjor. Man ställer sig frågan om produktionen ska flyttas hem eller regionaliseras? Men även ”sourcing” är ett hett samtalsämne eftersom det finns betydande risker att ha en enda underleverantör. Här är bland annat Apples, mobiltillverkning av Foxconn i Kina och halvledartillverkning av TSMC i Taiwan tydliga exempel.
Enligt en undersökning gjord av EU:s handelskammare i Kina, uppger 77 procent av företagen att Kina har blivit mindre attraktivt som framtida investeringsdestination och 23 procent uppger att man funderar på att skifta planerade investering från Kina till andra länder så som Taiwan, Vietnam, Sydkorea och Indien.
Vår digitala existens är i farozonen
Under pandemin blev det tydligt hur beroende vi är av halvledare eller chip från Asien och i synnerhet Taiwan. Kina kan idag bara producera 6 procent av behovet till sin världsledande elektronikindustri, resterande förses av bolaget TSMC och Samsung. Taiwan, eller kinesiska Taipei som det officiellt heter står för 50 procent av den kontrakterade tillverkningen av chip och 90 procent av tillverkningen av de mest avancerade halvledarna baserade på amerikanske teknologi.
Under 35 år har Taiwan med företaget TSMC i spetsen, utvecklat världens mest avancerade produktionskluster. Ingen kommer i närheten av Taiwans produktionskapacitet. Att bygga upp lokal produktion i USA och Kina eller för den delen EU är mycket svårt. Det krävs år av forskning och ingenjörskonst, tillgång till otroliga mängder kapital och år av FoU och innovation. En fabrik kostar närmare 15–20 miljarder dollar att bygga och kan näst intill klassas som underverk både konstruktions och teknikmässigt.
Bara TSMC planerar att spendera 100 miljarder USD de närmsta 3–4 åren på utveckling och fabriker. Det ska ställas mot EU:s satsning på ca 80 miljarder EUR i statliga subventioner och privata investeringar och motsvarande satsningar i USA på ungefär 280 miljarder USD. Att flytta hem produktion kan ta upp till 10 år vilket innebär att vi i så fall skulle behöva leva med en tredjedel av den datorkraft vi behöver globalt varje år, om Kina skulle bestämma sig för att införliva Taiwan, för att tro att halvledartillverkningen i ett sådant scenario, fortsatt är intakt, är naivt.
Teknik och inte minst avancerade halvledare står nu i centrum och målet är att begränsa kinesiska företag och militär att få tillgång till de mest avancerade halvledarna. USA har fått nog av ofrivillig överföring av immateriella rättigheter till Kina, och vet att teknologi är nyckeln till ekonomiska och militär överlägsenhet. De geopolitiska spänningarna mellan USA och Kina går inte att ta miste på och vi har nu de sämsta bilaterala relationerna mellan dessa giganter på mycket länge.
Sverige då? Ja, utmaningarna för en liten öppen ekonomi som den svenska är många framöver. Det är inte brist på utmaningar globalt och våra vägval kommer att få konsekvenser för utvecklingen på sikt.
Pontus Sellberg
Senioranalytiker, Danske Bank Sverige