Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Inflationshajpen är överdriven

Powell och Lagarde trycker penningplattan i mattan. Monetaristen vädrar morgonluft och larmar om att pengar blir värdelösa, att dollarn är dödsdömd och nu kommer inflationen på riktigt – ”this time is different”! Verkligen? Jag är skeptisk. Faktum är att inte ens Bundesbanks arvingar i Frankfurt verkar helt övertygade. Återkommer till det, men Milton Friedman hade knappast applåderat.

Inflationshajpen är överdriven om ni frågar mig. Visserligen har konsumentprisinflationen gått upp, speciellt i USA. Men stigande råvarupriser och återöppningseffekter räcker inte för att centralbankerna ska nå sina mål över tid. Leveransstörningar får kortsiktiga prisimpulser men är ingen varaktig inflationsgenerator. Man kan ju också notera att i euroområdet och i Sverige ligger de senaste energirensade inflationsutfallen närmare noll än två procent. Och jag ser inte riktigt den dollardöd som domedagsprofeterna tutar om.

En gång på 90-talet hade jag turen att få hälsa på monetarismens fader, Nobelpristagaren Milton Friedman i egen hög person, i samband med dennes besök på Institutet för Internationell Ekonomi. Mötet med ikonen gjorde givetvis intryck på mig, en student i nationalekonomi, men monetarist det blev jag inte. Skolboken lär oss om kvantitetsteorin. Det vill säga om mängden pengar ökar, så leder det till inflation i varor och tjänster. Men verkligheten har varit en annan – pengars omloppshastighet minskar i motsvarande takt. Så det har aldrig, trots massiv QE, blivit någon explosion i nominell BNP som teorin påbjuder. I stället ökar sparandet. Det är där det sipprar ut, i tillgångspriser som aktier och bostäder. Så när någon säger ”This time is different” är ryggmärgsreflexen: Varför då?

I torsdags publicerade ECB statistik över penningmängden, M3. En gång i tiden var det en ”händelse” i marknaden. Nu tas den emot med en gäspning. På goda grunder enligt mig. När ECB föddes fick penningmängden en särställning i den penningpolitiska ”tvåpelarstrategin”. Det var en tydlig eftergift åt tyska Bundesbank, som innan inflationsmålseran styrde med just penningmängden som ankare. Målet har varit att hålla årstakten i M3 nära 4,5 procent, eftersom det har ansetts vara ett slags förutsättning för prisstabilitet.

Men nu blåser förändringens vindar även hos ECB. Centralbanken tog i somras inte ett utan två duvaktiga kliv. För det första strävar de numera efter ett symmetriskt inflationsmål på 2 procent, till skillnad från tidigare ett luddigare ”nära med strax under” 2 procent. För det andra säger de att räntan inte kommer att höjas förrän inflationen bedöms på 2 procent, helst över, långt innan slutet på prognoshorisonten. Mjukt så det sjunger om det! Marknaden gjorde det enda rimliga och skickade ned korta räntor och euron. Förväntningarna på Riksbanken, som ser ECB som ”elefanten i sin närhet”, mjuknade. Fast för att knyta an till diskussionen ovan så gjorde ECB en sak till. De släppte en penningpolitisk bomb, som flugit litegrann under radarn. ECB kastar helt sonika tvåpelarstrategin och penningmängdens särställning överbord! De konstaterar krasst att det empiriska sambandet mellan penningmängden och inflationen har blivit för svagt! De enda som gråter över detta är väl möjligen de mest inbitna monetaristerna. Och Friedman, ja kanske vrider han sig i sin grav.