Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Kommer Ingves göra en Lagarde?

Man ska inte jinxa. Men okej då. Det är medvind för oss som ihärdigt, inte sällan i motvind, argumenterat för starkare dollar mot Europa inklusive kronan. EUR/USD har accelererat nedåt: 1,15 var en viktig nivå och när den bröts så gick det fort vidare. Samtidigt har USD/SEK på bara några dagar gått från 8,50 till nästan 9,00. En femprocentig kronförsvagning.

Extra trevligt när valutorna drivs av fundamenta. I det här fallet starka USA-data, hög amerikansk inflation och förväntningar om snabbare Fed-höjningar. Då är det naturligt att dollarn stärks mot de europeiska valutorna, som visserligen också möter högre inflation men inte alls av samma magnitud. Det är USA som sticker ut. Och där har – viktigt, viktigt – även lönerna börjat röra på sig.

Dessutom är tonläget, kommunikationen, från centralbankerna i Frankfurt och Stockholm annorlunda mot det vi hör från Washington. Det europeiska undantaget har varit Bank of England där högsta hönset Bailey var oförsiktig med orden och skrämde upp räntorna rejält. Följaktligen har kronan tappat runt fem procent också mot pundet bara i november.

Risken eller chansen – det beror på vilken sida man är – är att vi får se kursrekyler nu, eftersom valutarörelserna varit så pass stora och snabba. Investerare kanske vill ta hem vinst på en position. En del kanske börjar tycka att prissättningen på Fed ser aningen stretchad ut. Exportörer med dollarintäkter och pensionsfonder med dollarexponering kanske passar på att köpa kronor när kursen kommit upp en bit. Å andra sidan skulle rekyler öppna upp för importörerna att köpa dollar på bättre nivåer innan USD/SEK, som jag tror, tar sats mot och över 9,00 kronor igen.

Men kommunikation är inte lätt. Ta Christine Lagardes presskonferens. En verbal Gunnar Papphammar – ineffektiv och trasslig med en eftersmak av frustration! Hon underströk visserligen de tuffa villkoren för att räntehöjningar skulle aktualiseras. Men hon förmådde inte säga att räntorna inte speglade deras egen guidance.

Den här veckan kommer årets sista Riksbanksbesked. Mycket handlar om obligationsköpsprogrammet. Den delen i beslutet torde emellertid vara förhållandevis oviktig för valutamarknaden. För kronans vidkommande ligger fokus i stället på räntebanan och eventuella kommentarer om växelkursen.

Kronan har varit starkare än Riksbanken räknat med. Det kanske inte upplevs som ett problem i nuläget, eftersom inflationen kommit upp. Men om den fortsätter att stärkas, och inflationen samtidigt bockar ned nästa år, så hamnar de snart i trubbel. En kommentar i syfte att stämma i bäcken kunde vara på sin plats, men jag gissar att de kommer vara ganska neutrala.

Sedan är det räntebanan. Budskapet hittills är nollränta till Q3 2024. Ingen blir förvånad om de petar in en liten höjningsbias i slutet av prognoshorisonten, som förlängs till Q4 2024. Men givet att det prisas in mer än 25 punkter under det närmaste året och nästan 100 punkter till 2024, så borde en sådan mikroförändring inte få några stora effekter på kronan. Det senaste året har kronan haft en tendens att försvagas efter Riksbanksbeskeden, eftersom förväntningarna varit för uppskruvade.

Jag måste säga att det verkar extremt osannolikt att de höjer räntan redan inom ett år. Att strama åt de finansiella förhållandena när stigande energipriser gröper stora hål i plånboken? Hål i huvudet. När det sjunker in så riskerar kronan få sig en kyss. Under tiden håller jag tummarna för att Ingves inte ”gör en Lagarde”.