Jag har ett intressant jobb. Det består i att förstå, prognosticera och förklara ekonomiska förlopp och samband. Räntor och valutor, BNP-tillväxt och inflation. Sådana saker.
Och som skolad nationalekonom vet jag att för det behöver man en teoretisk grund att stå på. Någon slags modell av verkligheten.
En karta i den snåriga samhällsskogen.
En teoretisk modell är för ekonomen vad kartan är för orienteraren.
Orientering borde förresten vara min grej, eftersom jag gillar mitt jobb och jag gillar att springa i skogen. Skärningspunkten mellan räknenisse och tänkande terränglöpning.
Det finns en fördel med orientering jämfört med ekonomi och det är att kartan är lika med verkligheten. En tämligen exakt återgivning. Om än i förminskad skala. De överensstämmer med varandra i vått och torrt. En brant är en brant, i skogen och på pappret. En stig är en stig. Sank mark är sank mark.
När orienteraren navigerar är det är så gott som aldrig kartans fel. Det är den mänskliga faktorn. Stress. Slarv. En tankevurpa.
Med de ekonomiska modellerna förhåller det sig annorlunda. Prognosmodellerna är alltid, utan undantag, förenklingar av komplexa ekonomiska samband. De kan aldrig göra anspråk på att vara en exakt beskrivning av verkligheten.
Därför är det måhända träffande men framförallt är det komiskt när den profilerade professorn talar om kronan som ”ett mysterium”: att den är omöjlig att förstå och att förklaringar som skillnader i penningpolitik, Riksbankens trovärdighet och investerares oro för svensk fastighetsmarknad inte ”håller måttet” och ”saknar vetenskapligt stöd”. Så pass.
Men om verkligheten och den ”vetenskapliga modellen” inte stämmer överens så är det kanske modellen det är fel på! Professorns egen – förment smartare? – förklaring till kronans kräftgång imponerar inte precis: att den försvagas i kriser. Det har väl inte varit obruten kris i tio år? Det är för övrigt enkelt att visa att räntor och penningpolitik är bland de viktigaste drivkrafterna för valutors utveckling över tid, inte minst har den starkt bidragit till de senaste tio årens kronförsvagning.
Jag reagerar också när Riksbanken hävdar att kronan inte kan förklaras med fundamenta som räntedifferenser och statsfinanser. Om det är så att kronan inte drivs av räntor, varför vill då Riksbanken höja räntan mer om kronan försvagas?? Konsekvent är det inte! Och det här med att statsfinanserna ska stärka kronan känns en smula mossigt. Alla som följer med kan konstatera att kronan inte får betalt för starka statsfinanser (jo, det hände under eurokrisen, men det framstår ärligt talat som ett undantag). Dags att släppa det kan man tycka. Notera till exempel att när Fitch häromveckan nedgraderade USA så var det US-dollarn och inte den AAA-märkta kronan som stärktes.
Slutord: om kartan inte stämmer överens med terrängen, så är det som regel terrängen som gäller.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank