Fråga: Vad är det för likhet mellan centralbankernas inflationsmål, det internationella klimatmålet för att hindra global uppvärmning och kronans växelkurs mot euron?
Svar: 2 procent!
Men what, hur kommer kronan in där? Jo, 2 procent är vad den har tappat mot euron i genomsnitt per år sedan början på 1970-talet – kronans värde har halverats. De första decennierna var det följden av svaga statsfinanser, urholkad konkurrenskraft och återkommande devalveringar. Eran med rörlig växelkurs har kantats av svag produktivitetsutveckling, försämrade bytesförhållanden och relativt expansiv penningpolitik med ambitioner att hålla kronan svag. Trenden har också sin förklaring i porföljflöden som netto inneburit att det rinner ut kapital från Sverige till utländska tillgångar och valutor, inte minst amerikanska aktier och dollar. Detta tack vare – ja, det är av godo! – AP-fondernas fria placeringsregler. Delvis har utflödena matchats av utlänningarnas köp av svenska obligationer, men dessa motflöden avtog efter 2015 då Riksbanken började köpa obligationer. Kronan är inte nödvändigtvis undervärderad för att den försvagas. Det finns fundamentala orsaker.
Den kunde dock ha varit starkare i dag om Riksbanken haft ett annat förhållningssätt. Trots att kronan är 10 procent svagare än de räknade med för ett år sedan och trots att den importerade inflationen skenat, så har Riksbanken stillatigande låtit det ske – nej förresten, de har aktivt bidragit genom att bygga upp valutareserven. Riksbanken befinner sig visserligen i en rävsax där högre räntor som normalt stöder kronan riskerar att få motsatt effekt via sämre utveckling för bostadsmarknaden. När Ingves apropå på just bostadsmarknaden antydde att ”domedagen” är här frågar man sig om han inte ser penningpolitikens egen skuld i detta. Som man bäddar får man ligga.
Kronfacit 2022: minus 8 procent mot euron. Ett av de sämsta åren någonsin. I ljuset av att fjolåret var ett led i den långa trenden är jag inte förvånad över att eurodebatten kommit tillbaka. Antagligen kommer den att självdö! Det finns inte ett politiskt parti som är beredd att driva den och svenska folket är genuint skeptiska. Dessutom är det allom bekant att euron, milt och diplomatiskt uttryckt, har haft och har sina utmaningar. Eurokrisen fick till och med en del ja till EMU-profiler att tänka om.
Jag röstade nej 2003 och skulle göra det i dag igen – om det mot förmodan skulle bli aktuellt.
Eventuella fördelar med euron väger lätt i förhållande till nackdelarna. Euron är fortfarande långt ifrån ett optimalt valutaområde. En gemensam valuta och en enda penningpolitik förutsätter att finanspolitiken och arbetsmarknadens ramverk är riggade någorlunda likartat i alla länder. Så är inte fallet. Det är heller inte önskvärt som jag ser det (inser att europeiska federalister tycker annorlunda), eftersom överstatlig finanspolitik skulle innebära att beslutanderätten över svensk välfärd, skatter och subventioner, flyttas från Riksdagen till Bryssel. Demokratiskt tveksamt.
Därtill det fortsatt tunga argumentet att en euroanslutning innebär att Sverige förlorar alla möjligheter att parera ekonomiska chocker med flytande valuta och eget räntevapen. En möjlighet som i kristider troligtvis tjänat Sverige väl. En variant som föreslagits är att gå den danska vägen, det vill säga fast växelkurs med växelkursband. Nackdelarna med ett sådant system är man inte vinner politiskt inflytande som följer med EMU-medlemskap samtidigt som man förlorar möjligheten att bedriva stabiliseringspolitik då räntevapnet helt måste inriktas på att försvara växelkursen.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank