Det finns anledning att ha ett extra öga på kronan nu när inflationen är hög och stigande samtidigt som konjunkturen är stark men vikande. Inte minst om man är beslutsfattare och arbetar på världens äldsta centralbank och förment befinner sig i den första knepiga stagflationsliknande saxen sedan inflationsmålet infördes 1995.
Kronan får en nyckelroll. På liknande sätt som växelkursen har ett finger med i spelet för såväl Fed som ECB, samt andra, i synnerhet mindre centralbanker som verkar i öppna ekonomier. Nej, Riksbanken har förstås inte ett explict växelkursmål. Däremot kan de ha ett implicit mål – en önskan – om vilken riktning kronan ska ta. För om den försvagas så ger det bränsle till konjunkturen samtidigt som det spär på en redan hög inflation. Om den stärks så dämpas inflationstrycket under det att efterfrågan bromsas upp. Det är en balansgång men det kan inte råda mycket tvivel om vilket scenario som ligger i Riksbankens intresse i dagens läge.
Det kanske inte verkar som att Riksbanken funderat på eller ängslats särskilt mycket över växelkursen när man skummar igenom det senaste årets penningpolitiska protokoll. Det är slående hur sällan växelkursen lyfts av ledamöterna. Och när den gjort det är det mest i beskrivande ordalag som att den försvagade kronan bidragit till stigande importpriser (Breman och Flodén, februari 2022). Sant. I april steg importpriserna, som utgör 30% av KPI-korgen, med 7,6%, den snabbaste takten sedan 1992. Importpriser styr inte Riksbanken över annat än via valutakursen. Men den kanalen är central. Speciellt då hög nu-inflation föder rakt in i inflationsförväntningarna: de femåriga steg till 2,4% i den senaste Propsperamätningen. För att citera Ingves själv: ”Det är inte bra”.
Mot den bakgrunden är en kronförsvagning precis vad Riksbanken inte behöver. Och nu börjar det märkas.
I förra veckan addresserade Ingves kronans växelkurs vid två tillfällen. Båda tillfällena adderade han en värdering till Bremans och Flodéns färglösa konstateranden. På tisdagen sa han att en fortsatt kronförsvagning ”inte är bra, inte alls bra.” På torsdagen var det dags igen som svar på en fråga i samband med lunchdragning hos Danske Bank: han sa att en ytterligare depreciering av kronan vore ”illa, illa”. Till skillnad från protokollcitaten är detta två exempel på vad jag skulle kalla verbala valutainterventioner. Visserliga inga explicita hot om motåtgärder. Men en game-changer.
Jag misstänker att en tydlig kronförsvagning kommande veckor skulle tvinga ut fler ledamöter på banan. Jag tänker osökt på Per Jansson. Jansson beskriver sig som inflationshök. Det innebar länge att han var direktionens mest duvaktiga ledamot. Många minns säkert hans drastiska ”Game Over” från 2015 om kronan skulle stärkas för mycket. Nu är inflationsbilden annorlunda. Men eftersom Jansson fortfarande är en inflationshök är det följdriktigt att han i det senaste protokollet framstår som den mest höjningsbenägna av alla. Jag skulle inte bli förvånad om det är just han som skickar upp den största varningsflaggan i händelse av fortsatt krontapp: Game Over 2.0?
Till syvende och sist så lär det inte räcka med ord utan de måste backa upp verbal aktivism med räntehöjningar. Det lutar alltmer åt att Riksbanken klämmer till med 50 baspunkter vid junimötet.