Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

NOK och SEK – valutor som skiljer sig

Alla minns säkert förre näringsministern Björn Rosengrens ”Norge är den sista sovjetstaten”? Det är 30 år sedan och påhoppet, eller grodan, landade inte väl i vårt västra grannland. Statsminister Göran Perssons symptomatiska kommentar var ”Rosengren är inte nyansernas mästare”. Ridå.

Carl Bildt, en annan politisk gigant och citatmaskin fick av den amerikanska underrättelsetjänsten epitetet ”medium-sized dog with a big dog attitude”. Jag är i alla fall ingen pudel, replikerade Bildt. Bildt myntade också det begreppet ”skvalpvaluta”. Det var inget utrikespolitiskt eller diplomatiskt snedsteg utan syftade på stora svängningar i och försvagning av svenska kronan och användes som ett argument för att Sverige borde gå med i EMU. Tji fick han.

Norgehistorier och skvalpiga valutor alltså. Jajamän, den här krönikan handlar om norska kronan.

Investerare i andra delar av världen buntar ofta ihop den svenska och den norska kronan som vore de sak samma. Det är visserligen sant att båda representerar små öppna och i vissa avseenden likartade ekonomier, att båda är procykliska och känsliga för svängningar i risksentimentet – när det blåser snålt på finansmarknaderna tenderar både SEK och NOK att försvagas.

Men det finns viktiga skillnader.

En skillnad är att Norge lutar sig hårt mot oljan, vilket gör norska kronan direkt råvaru- och dollarberonde (olja prissätts i dollar). En annan rör penningpolitiken. Och en tredje skillnad handlar om likviditeten, som är systematiskt sämre i norska kronan. Likviditeten är lite av norska kronans akilleshäl. Det finns gott om exempel när NOK fullständigt tappat fotfästet utan att det finns rimliga fundamentala förklaringar.

När det gäller penningpolitiken befinner sig Norge och Sverige på olika planeter. Medan Riksbanken signalerar att nollräntan blir kvar åtminstone till slutet av 2024, så har Norges Bank inlett en höjningscykel. Det har gett styrka åt NOK både innan och efter det septemberbesked som många uppfattade som hökaktigt. Mycket tyder på att det blir en höjning till i december och därefter ytterligare 2-3 stycken under 2022.

Hur kommer det sig att räntorna går isär på det viset? I grund och botten handlar det om inflationen så klart. Den är och har under de senaste åren konsekvent legat högre i vårt grannland; 10-årssnittet på 2,1 procent kan jämföras med Sveriges 1,3 procent. Norges Bank bär heller inte på det ok av förtroendeunderskott som alltjämt tynger Riksbanken.

Dessutom är de till synes likalydande inflationsmålen inte hela sanningen. Norges Bank väger även in andra mål. De själva beskriver det som att ”inflationsstyrningen ska vara framåtblickande och flexibel, så att den bidrar till hög produktion och sysselsättning samt motverkar finansiella obalanser”. En sådan politik bygger på en målkonflikt och brukar kallas ”luta sig mot vinden”. Något som Riksbanken slutade med för åtta år sedan.

Norska kronan har inte bara gått starkt. Den har gått starkast av alla större valutor den senaste tremånadersperioden. Mot svenska kronan har den på kort tid gått från årslägsta till årshögsta. Ett vinterscenario med vingliga börser och vacklande konjunktursignaler riskerar att sätta NOK under press igen. Men om (snarare när) det norska räntegapet mot Sverige närmar sig inte bara en utan två procentenheter kan paritet uppfattas som ett golv snarare än en magnet.