Inflationsbrasor, om ni tillåter en sliten metafor, skakar om finansmarknaderna. Räntorna stiger, centralbankerna prisas om, börserna deppar och valutamarknaden gör sin grej. Vad är det som sker?
Inflationsimpulserna kommer från flera håll och slår olika hårt i olika länder. Dels har pandemin kastat grus i utbudskedjorna och drivit upp materialkostnaderna. Det påverkar så klart alla ekonomier. I USA förstärks inflationstrycket av att arbetsmarknaden är urstark och att efterfrågan på varor underblåsts av massiva och riktade finanspolitiska stimulanser. Dels har energipriserna skenat, vilket framförallt drabbat Europa.
I USA är inflationen inte bara hög (KPI-takten 7 procent); för att travestera Kurt Olssons sköna intervju med Patrik Sjöberg så är den bred också (kärninflationen 5,5 procent). Bred i bemärkelsen att den inte är koncentrerad till bara ett fåtal sektorer. Löneökningstakten snittar runt 5 procent. En fördubbling jämfört med före pandemin.
I euroområdet och Sverige har inflationen också dragit iväg. Men den är betydligt smalare. Energibidraget till KPI är i båda fallen runt 50 procent. Löneökningstakten uppmäts till 1,3 procent i eurozonen och 2,1 procent i Sverige, vilket är i paritet med förpandeminivåer och enligt gängse modeller otillräckligt för att varaktigt få inflationen att snurra runt 2 procent. En viktig skillnad jämfört med USA som vittnar om att inflationstrycket där borta är betydligt allvarligare.
Hur som helst, centralbankerna möts av inflationssiffror som ligger en bra bit över målen. Det är (om)prövningens tid. Först fick Fed göra en 180-gradare. Deras positionsförflyttning under 2021 och i början på det här året, som bekräftat marknadens förväntningar om en serie räntehöjningar under det här året och nästa, är den viktigaste anledningen till att dollarn har stärkts mot i princip alla större valutor, inklusive kronan. En penningpolitisk omsvängning som ändå låg i korten.
Men Fed anklagas ibland för att vara behind the curve (för sena på bollen). Om jag var Powell skulle jag ta lätt på den kritiken och svara ungefär så här. Jo, vi har varit behind the curve. Men det har faktiskt varit en del av den nya strategin. Vi sade att vi skulle låta inflationen sticka iväg över 2 procent under en period utan att agera på det. Nu har den visserligen blivit högre än vi räknade med. Då får vi helt enkelt strama åt tidigare än planerat. Men att anklaga oss för att vara behind the curve det är att slå in öppna dörrar. Det var med flit.
Förra veckan var det dock ECB-chefen som kom med beska droppar. Beska i meningen att hon tog marknaderna, och undertecknad, fullständigt på sängen. Efter den oväntat hökaktiga presskonferensen i Frankfurt har en räntehöjning redan i slutet på året gått från osannolik till ganska trolig. Valutamarknaden gjorde sin grej, det vill säga handlade upp euron. Lagardes framträdande förra veckan har delvis ritat om kartan för EUR/USD. Och kanske även Riksbanken.
Näst på tur är Ingves som ska presentera Riksbankens räntebesked nu på torsdag. Mjuka eller hårda räntepaket från Brunkebergstorg? Ja, det är frågan. Som också kronan ställer sig. Går Ingves sin egen väg jämfört med andra centralbanker och vidhåller att inflationsuppgången härhemma i huvudsak är tillfällig? Eller gör han helt om och flaggar för snabbare räntehöjningar? Oavsett vilket så kan det bli stora kronrörelser.
Stefan Mellin