För några år sedan, omkring 2015, gjorde sig Riksbanken ett namn som en av världens mest valutadedikerade centralbanker. Det var bara valutagolvet (lex Schweiz och Tjeckien) och de fysiska interventionerna som fattades. Då handlade det om ihärdiga försök att förhindra en kronförstärkning. Något som skulle göra ont värre eftersom inflationen hade varit för låg för länge. Förtroendet för inflationsmålet var ifrågasatt från undersidan.
Räntesänkningarna och obligationsköpen kompletterades sålunda med intensiva verbala valutainterventioner. Vem minns inte Per Janssons beryktade ”Game over” utifall att EUR/SEK, som då rörde sig runt 9,25, skulle gå under 9,00? En uppenbar men likväl verkningsfull överdrift! Dessutom fick Stefan Ingves och förste vice Riksbankschef Kerstin af Jochnick ett specialmandat att utan dröjsmål kunna besluta om valutaköp i syfte att försvaga kronan. Det utnyttjades dock aldrig.
Nu är problemet som bekant det motsatta. Inflationsförväntningarna avviker lika mycket från 2 procent. Fast på uppsidan. Räntorna höjs. Medan kronan bara blir svagare och svagare. Som enträgen kronpessimist ska jag inte klaga. Men Riksbanken kan knappast vara tillfreds. Eller?
Man undrar eftersom det har varit komplett krontystnad från deras sida. Tills förra veckan då Martin Flodén konstaterade att en ”starkare krona inte skulle skada” (nej, det är uppenbart) och att ”kronan är alldeles för svag” (fast det rimmar inte med att den är blott 2 procent svagare än prognos, normalt sett brus i Riksbankens värld).
Kanske markerar detta ett senkommet fokusskifte? Men det var harmlöst och till synes inte ens avsett att påverka marknaden. För det krävs mer. Till exempel antydningar om kraftfullare räntehöjningar. Sådana har dock en baksida, eftersom mer åtstramning pressar bostadsmarknaden och kanske i förlängningen även kronan. Men varför inte besked om att lägga de dagliga valutaköpen på is!? För Riksbanken säljer alltså kronor i marknaden – varje dag. I ljuset av inflationsutmaningarna framstår det måhända som rena snurren, men har sina förklaringar.
Januari 2021 beslöt Riksbanken att börja köpa USD och EUR för svenska kronor som ett led i att skapa en helt egenfinansierad valutareserv. Förra året köpte de USD och EUR för 5,5 miljarder kronor per månad. Från och med februari i år höjdes takten till 11,5 miljarder per månad med målet att vara klara till årsskiftet. Paradoxalt nog var det nästan samtidigt som de svängde i räntesynen!
Riksbanken hävdar att valutaköpen inte är en penningpolitisk åtgärd och gör bedömningen att växlingarna, som utgör 0,1-0,2 procent av den dagliga omsättningen i USD och EUR, är så pass små att de inte är kurspåverkande.
Man kan ändå ha starka invändningar mot valutaköpen. För det skickar konstiga, inkonsekventa signaler till marknadens aktörer. Kontrasten mot hur de kommunicerade och agerade runt 2015 kunde inte vara större när Riksbanken nu med ena spaken höjer räntan med vetskap om att kronkursen är en kanal genom vilken inflationen ska dämpas och med den andra spaken köper valuta. Ett köpstopp skulle antagligen stärka kronan.
Dessutom är ju poängen med att ha en tillräckligt stor, egenfinansierad valutakista att kunna använda den när situationen kräver. Det skulle ju i princip kunna handla om att stödja en oönskat svag krona i ett läge då inflationsmålet är hotat. Det är i och för sig ingen rekommendation från min sida att kasta sig in i ett valutakrig. Men det väcker frågor när Riksbanken aktivt antar den motsatta positionen.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige