Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Valutaåret 2021: Svenska kronan på jumboplats

2021 går mot sitt slut och det är dags att summera valutaåret. Vilka trender dominerade? Vilka valutor gick starkt och vilka hade det tuffare? Den som följer med nickar kanske instämmande när jag säger att US-dollarn får kliva upp överst på pallen: årets vinnare. Allra mest stärktes den mot noll- och minusräntevalutorna EUR, JPY och SEK. Mer förvånande kanske att den svenska kronan hamnar på jumboplats inom G10-blocket med ett värdetapp på 11 procent mot dollarn, 8 procent mot pundet, 6 procent mot norska kronan och 2 procent mot euron.

Låg detta i korten? Det beror på vem man frågar. Men konsensus såg det inte komma.

För ett år sedan var den allmänna uppfattningen att dollarn skulle försvagas mot Europa och att kronan skulle stärkas mot euro och dollar. Varför var det så? Den korta förklaringen är att FED hade tryckt den penningpolitiska plattan i mattan och den amerikanska statsskulden exploderade. Det, hävdade många, måste sänka dollarns värde mot allt och alla valutor. Konsensus hade dessutom trenden med sig, som sade det bara var en tidsfråga innan USDSEK handlade långt under 8,00 och EURSEK var på väg mot gammal känd 9,50-terräng.

Ett fåtal, jag själv och mina kolleger inräknat, trodde i stället att 2021 blir dollarns år när kronan går kräftgång, USDSEK slutar året uppemot 9,00 och EURSEK etablerar sig väl över 10,00.

Alla kunde så klart se att FED gick ”all in”. Men vilken centralbank gjorde inte det?! Var sedelpressen verkligen ett bra argument för att dollarn skulle ner i källaren och att kronan och euron skulle skina? Skulle valutamarknaden verkligen handla på statsskuld? Nej och åter nej.

Frågan var snarare hur den globala återhämtningen efter pandemin skulle gestalta sig och hur det skulle påverka inflationsbilden och i slutänden hur centralbankerna skulle komma att agera på detta.

Om man trodde att återhämtningen skulle rulla på och att USA, som brukligt är, skulle visa bättre spänst än Europa; om man trodde att inflationen skulle få ett starkare fäste i USA än i Europa; om man trodde att Fed skulle ligga före ECB och Riksbanken i höjningscykeln; och slutligen, om man inte trodde att Riksbanken kommer springa långt före ”elefanten i dess närhet” – ja då var det inte svårt att landa i slutsatsen att dollarn borde stärkas mot Europa och kronan försvagas mot euron.

Förra veckans kavalkad av hökaktiga centralbanksbesked från bland annat Fed och Bank of England, ett relativt duvaktiga besked från ECB tillsammans med Riksbanksprotokollet blev i någon mån den perfekta målgången för det narrativ vi burit på under året.

2022 då? Vi har lärt oss att man ska akta sig för att extrapolera trender. Det finns givetvis en risk att årets tema reverseras. Men jag tror inte vi är där. Jag ser inte att de ekonomiska argumenten för det är på plats. Under förutsättning att det inte flyger in nya svarta svanar som försätter de finansiella marknaderna i gungning, så skulle jag slå ett slag för den så kallade carry-strategin. Den förlorade all relevans under pandemin när räntorna nollades överallt. Men när penningpolitiken går i otakt och volatiliteten inte skenar, då kan carry-handel göra comeback. I sådana fall kan 2022 fortsätta i inkörda hjulspår med dollarstyrka och en krona som får agera stödhjul i Riksbankens inflationskamp.

Med detta önskar jag alla en god jul och ett gott nytt valutaår!