Under hela den Fed-ledda höjningscykeln rådde en utbredd uppfattning att när sänkningarna så småningom kommer – det har i sanning dröjt längre än de flesta räknat med – så är det Fed som drar på sig ledartröjan. Ett vid det här laget slitet begrepp etablerades: ”Fed pivot”.
Eftersom Feds höjningscykler i stort sett alltid slutat i recession och drakoniska räntesänkningar, så var en ”Fed pivot” kanske inte en helt orimlig prognos. Men den amerikanska kraschen har uteblivit. Om det är någonstans ekonomin går trögt så är det på den här sidan Atlanten. Flera ekonomier befinner sig i teknisk recession, däribland Tyskland som återigen beskrivs som ”Europas sjuke man”.
Till saken hör att det funnits fundamentala orsaker till att Fed höjt räntan snabbare och mer än andra. Och på motsvarande sätt finns goda argument för att de inte kommer att sänka räntan i raskare takt än andra centralbanker, nämligen ett mer genuint inflationstryck och en stark arbetsmarknad. Veckans sysselsättningssiffra var ännu ett exempel på det senare. Men det handlar också om att USA bedöms ha en högre neutral realränta jämfört med Europa, vilket innebär en högre (nominell) styrränta för att åstadkomma samma åtstramning av ekonomin, allt annat lika. För euroområdet talas det om en neutral realränta runt noll procent och för svenskt vidkommande nämnde Erik Thedéen på den senaste presskonferensen en nivå nära 0,5 procent. I USA ligger den neutrala realräntan enligt beräkningar åtminstone en procentenhet högre. Vilket för övrigt lägger grunden för en varaktig fördel för den amerikanska dollarn jämfört med europeiska valutor.
Ur ett valutaperspektiv karaktären på den av Schweiz centralbank nyligen inledda globala sänkningscykeln A och O. För det i särklass vanligaste argumentet till prognosticerad dollarsvaghet som jag hört och läst från investerare det senaste året är sagda Fed pivot. Att Fed går före resten av världen, vilket leder till krympande räntemarginaler, stängda carry-positioner – det vill säga försäljning av valutor med relativt hög ränta – och därmed en svagare dollar och starkare krona.
Men det var alltså en europeisk centralbank som gick först och detta i ljuset av att schweizisk inflation legat väl inom målintervallet 0–2 procent sedan förra sommaren. Ingen kan heller utesluta att såväl ECB som Riksbanken sänker räntan innan Fed hinner trycka på sin sänkningsknapp. Nej, för det är precis det marknaden nu prissätter: att ECB och Riksbanken går senast i juni medan Fed avvaktar till 31 juli. Bästa bedömningen är, och har i mina ögon länge varit, att den globala sänkningscykeln blir förhållande synkroniserad.
Det leder mig, avslutningsvis, till det senaste Riksbanksprotokollets fixering vid andra centralbanker. Den genomsyrar hela diskussionen. Riksbanken tänker sig en räntesänkning i maj eller juni. Men det som skulle kunna sätta käppar i hjulen är om andra centralbanker väljer att avvakta, eftersom det kan påverka kronkursen och därmed inflationen.
De brukar tala om Elefanten I Vår Närhet, syftandes på ECB. Men i det protokoll som släpptes i torsdags var strålkastarljuset riktat mot Fed, Den Stora Elefanten I Alla Finansiella Aktörers Synfält.
Om Fed skulle signalera senare eller långsammare räntesänkningar kan det, som Per Jansson hävdar, påverka ECB och leda till svagare krona. I ett läge där kronan redan är två procent svagare än prognos. Då, om inte förr, kan dörren för en sänkning i maj slå igen med en smäll. Även Martin Flodén lägger stor vikt vid kronan. Han pekar på stark amerikansk ekonomi och förväntningar om en stramare Fed-politik samt hur det pressar kronan. Det är framgår med all önskvärd tydlighet att både Jansson och Flodén, liksom andra ledamöter, vill ha åtminstone tydliga signaler om nära förestående sänkningar från de Stora Elefanterna innan de själva fattar ett sådant beslut. Per Jansson pekar särskilt ut Feds räntebesked den 1 maj, en vecka innan Riksbankens penningpolitiska möte, som avgörande. Onekligen en extra Sverigeknorr på ett enskilt amerikanskt räntebeslut.
Till sist, apropå Fed-beroendet, visst är de lika som bär, Jerome Powell och Erik Thedéen!