I bankens senaste konjunkturrapport som publicerades idag, bedömer vi att Sverige är på väg mot en nolltillväxt och att bostadsinvesteringar och näringslivets investeringar kommer fortsätta att tynga tillväxtutsikterna. Dock har svenska hushåll en stark förmögenhetsställning men en svag reallönetillväxt och fallande antal arbetade timmar håller tillbaka konsumtionstillväxten. Därtill är läget bekymmersamt för många kommuner. Den svaga Europakonjunkturen syns nu även i svensk utrikeshandel.
Inflationsutsikterna är precis lika svaga som de varit det föregående årtiondet: Riksbankens tvåprocentsmål är inte väntevärdesriktigt och blir därför svårt att nå. Utsikterna för att den kommande lönerundan ska resultera i en betydligt högre lönetillväxt – som är nödvändig för att nå inflationsmålet – är i det närmaste obefintlig. I avsaknad av detta behövs antingen kraftigt stigande energipriser eller – vilket är mer troligt – högre importpriser via en fortsatt försvagning av den svenska kronan. Vår bedömning är att Riksbanken kommer att misslyckas med att uppfylla inflationsmålet med fallande inflationsförväntningar som resultat och att kronan återigen kommer under press.
Riksbanken valde av otydliga skäl att höja styrräntan till noll i december. Riksbanken har inte framfört några starka argument för att den negativa styrräntan haft påtagligt negativa konsekvenser för svensk ekonomi. Vi bedömer att den kommer att ligga kvar där länge, men mot bakgrund av vår tydligt svagare makroprognos så är riskbilden skev på nedsidan, det vill säga vi ser en större risk för att Riksbanken kan tvingas sänka igen snarare än att återigen höja styrräntan. Med detta sagt kan ett betydligt större problem vara att löptidspremien på långräntor i Sverige (och internationellt) är kraftigt negativ sedan centralbankerna sjösatte sina QE-program. Det här är en viktig faktor bakom den ihållande optimismen i mer riskabla tillgångar.
Finanspolitiken hålls tillbaka av ett inskränkt synsätt där överskottsmålet för den offentliga sektorn fortsätter att dominera skuldankaret, trots att målet för den senare (35 % av BNP) uppnåddes redan i fjol. Man missar därmed att utnyttja ett unikt läge räntorna är negativa eller låga samtidigt som behoven är stora i kommunerna av demografiska skäl. Risken för att staten skulle behöva ge stora stöd till det finansiella systemet måste därtill också rimligen anses som begränsade mot bakgrund av de omfattande regleringar som införts sedan finanskrisen. Det är därför svårt att se varför skuldkvoten ska fortsätta ner under målnivån.
Ta del av Danske Banks senaste konjunkturrapport Nordic Outlook här.