Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Är inflationsuppgången tillfällig eller här för att stanna?

Inflytelserika policymakers från när och fjärran, tunga ekonomiska institutioner, chefen för IMF Kristalina Georgieva, finansminister Janet Yellen, Federal Reserves Jerome Powell och ECB:s Christine Lagarde – det samlade ekonomisk-politiska ”etablissemanget” med andra ord. Samtliga har de med en röst upprepat att de tror att den utbudsrelaterade inflationsuppgången, som triggats av störningar i leveranskedjor och stigande energipriser, är av temporär natur. Den klingar antagligen av under 2022. Jag delar den analysen.

Marknaden köper dock inte narrativet. Inte helt. Feds och Riksbankens prognoser om långsamma eller inga räntehöjningar de kommande åren har varit ifrågasatta. Men under oktober fullständigt exploderade det. Korträntor gick som skållade troll. En utlösande faktor var brittiska centralbankens utspel om att de agerar om inflationen biter sig fast och det spiller över på förväntningarna. Brittiska korträntor steg kraftigt; från 30 till 100 höjningspunkter på ett år. Dessvärre gick omprisningen som en löpeld över världen. För om räntan höjs i Storbritannien så ska den väl också höjas i euroområdet och i Sverige. Eller? Nej, det finns ingen fundamental logik i det. Sannolikt är det en överreaktion. Det är till exempel svårt att tro Riksbanken ska börja höja redan om ett halvår, vilket är vad räntemarknaden så smått indikerar.

Marknaden prisar dessutom in ett brittiskt policymisstag: det vill säga höja räntan snabbt för att Förra veckan valde centralbanken i alla fall att lämna räntan oförändrad. Visserligen flaggas för en höjning någon gång under kommande månader, men budskapet var mjukt och det lugnade ned marknaderna en hel del.

Det var intressant att inför G20-mötet nyligen uppmanade IMF centralbankschefer att vara tydliga i sin kommunikation så att man undviker skadliga spridningseffekter från ett land till ett annat. Lättare sagt än gjort, uppenbarligen. För vi var många som andäktigt lyssnade på Lagardes presskonferens. Nu hade hon chansen att göra just det som IMF önskade: prata ned räntorna!

Hon fick frågan. ”Är förväntansbilden om räntehöjningar redan under 2022 rimlig?” Hennes svar: ”Not for me to say”. Marknadens svar: Wow vilken besvikelse, högre räntor och starkare euro. Mer åtstramning alltså, när behovet är motsatsen. Klantigt. Marknaden skiftade dock snart fokus mot Federal Reserve, som förra veckan beslöt om nedtrappning av obligationsköp och höll dörren öppen för en höjning nästa höst om arbetsmarknaden fortsätter att återhämta sig. På sikt är det dollarpositivt i mina ögon, för Fed har alla skäl i världen att gå före både ECB och Riksbanken. Centralbanksdivergens är en nyckel till starkare USD mot EUR och SEK det kommande året.

Riksbanken har delvis markerat mot den svenska ränteuppgången. Martin Flodén sade den 19 oktober att den är en uppenbar överreaktion. Och för några månader sedan var Per Jansson tydlig med att han inte ville se EUR/SEK gå under 10,00. Det var då det. Nu när den faktiskt är under 10,00 har det varit tyst. Är det ”game over”? Det handelsvägda kronindexet, KIX, är 2 procent starkare än Riksbanksprognosen och redan starkare än den antas vara om tre år.

Här och nu behöver tillfällig kronstyrka inte vara ett problem, eftersom inflationen är tillfälligt hög och inflationsförväntningarna på målet. Men när inflationen bockar ned nästa år blir kronstyrkan en motvind. Kanske kan det vara klokt att stämma i bäcken. Den 25 november kommer Riksbankens räntebesked. Det vore inte konstigt om de petar in en höjningsbias i slutet på 2024. Men med tanke på att det redan är inprisat, så borde det inte skrämma slag på marknaden.