Idag publicerade Riksbanken protokollet från det senaste penningpolitiska mötet i oktober. Av protokollet framgår att ledamöterna Martin Flodén och Henry Ohlson reserverade sig från beslutet att inte höja styrräntan. Deras uppfattning var att man skulle ha höjt styrräntan redan i oktober och inte avvakta. Nextconomy har ställt fyra frågor till Michael Grahn, chefekonom på Danske Bank om hur han tror att Riksbanken kommer att agera framöver.
Riksbanken skriver i sitt protokoll att man avser att höja styrräntan antingen i december eller i februari. Hur stor är sannolikheten för en höjning och när tror du att den kommer att ske?
Vi bedömer att sannolikheten för en höjning i december är mycket hög. Dels vill två av de sex medlemmarna i direktionen att man redan skulle ha höjt reporäntan, dels pekar de övriga fyra på att både inflation och inflationsförväntningar varit på eller nära målet på 2 procent under en längre tid. De senare är dock tveksamma om de ska höja i december eller februari. Vi tror att december är mer troligt dels eftersom marknaden prissätter 19 punkters höjning i december (ca 75 % sannolikhet) och man vill kanske inte i onödan skapa osäkerhet om utsikterna, dels eftersom några av de globala osäkerhetsmoment för konjunkturutsikterna som Riksbanken pekat på – handelskriget mellan USA och Kina samt Brexit – verkar minska.
Riskbanken skriver vidare att flera ledamöter menar att inflationen troligen kommer vara nära målet på 2 procent trots att ökningstakten av energipriserna dämpas. Delar du den uppfattningen?
Vår egen inflationsprognos ligger nära Riksbankens ungefär fram till nästa sommar och därefter betydligt lägre. Vi delar Riksbankens bedömning att energiprisernas bidrag till inflationen kommer att dämpas kraftig när energipriserna stabiliseras. Vi delar även synen att kronan bör förstärkas framöver och det kommer att dämpa den uppgång i den importerade inflationen som vi ser nu. Däremot tror vi inte att lönetrycket kommer att accelerera framöver om det inte blir betydligt högre utfall i de centrala avtalen i nästa lönerunda i början av 2020. En förutsättning för att Riksbanken uthålligt ska lyckas få upp inflationstakten till 2 procent är att lönekostnaderna tillåts stiga betydligt mer än vad som varit fallet under de senaste åren. Det är inte osannolikt att t ex exportindustrin kommer att ha invändningar mot det då en sån utveckling kan hota konkurrenskraften, i synnerhet om det åtföljs av en starkare krona.
Vilka osäkerhetsfaktorer finns som skulle kunna utgöra ett hinder att inflationen inte når Riksbankens mål?
Som nämnts ovan är lönekostnadstrycket den viktigaste faktorn eftersom den i mångt och mycket bestämmer den inhemskt genererade inflationen som utgör ca 70 % av KPI eller KPIF, vilket man nu väljer att titta på. Därtill så kan ju en svagare ekonomi försämra förutsättningarna. Vi pekar ju själva på att en svagare bostadsmarknad med lägre bostadspriser kan påverka konsumenterna negativt om man känner sig fattigare när värdet på ens bostad faller. Den utvecklingen kan ju förvärras av att arbetsmarknaden går sämre, till exempel på grund av en svagare internationell konjunktur som vi ser vissa tecken på i Euro-området just nu. Då riskerar vissa hushåll att bli av med en inkomst. Svagare ekonomi betyder i förlängningen svagare efterfrågan och risk för lägre inflation.
Om du tittar i kristallkulan, när tror du att styrräntan är uppe på en nivå på 1 procent?
Om Riksbanken, tvärt emot vår förmodan, skulle fortsätta höja mer än de två höjningar som vi tror man hinner med till mitten av 2019, så kan man ha Riksbanken prognos som en referenspunkt. Och Riksbanken säger att man tänker höja två gånger per år. Det skulle innebära att styrräntan är 1 procent i juli 2021. Som säkert många inser är det väldigt långt bort och det hinner hända mycket innan dess. Vem vet, vi kanske befinner oss i en lågkonjunktur igen och Riksbanken har sänkt styrräntan.