Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Räntehöjningar – ett tveeggat svärd för kronan

1992 gick den fasta växelkursen i graven. Saknad av få. Och inte särskilt fast. Sedan dess har kronan flutit. Eller flutit har den inte gjort egentligen. Sjunkit är en bättre beskrivning. Visserligen utan devalveringar. Men likväl delvis som ett resultat av ekonomisk-politiska beslut.

Riksbanken har under många år önskat en svag, åtminstone inte starkare, krona. Det gör de nog inte längre. Inflationsmissar, fortsatt tryck uppåt på importerade priser och en handelsviktad krona som är tre procent svagare än senaste prognos. En eurokurs på väg mot 11 kronor och en dollarkurs gott och väl över 10 är inte rätt medicin för att få ned inflationen till målet. Kan det undvikas?

Alltså det är inte hokus pokus eller orimligt att kronan försvagas när konjunkturen viker och ser ut att vara på väg mot recession, när börserna faller och andra centralbanker höjer räntan i minst samma takt. En börsvändning skulle kunna göra susen. Om utländska aktörer får upp ögonen för svenska tillgångar likaså. Kanske en rejäl räntehöjning som överraskar marknaden skulle ge kronan respit. En gnutta flax?

I en tid av lågintensivt inverterat valutakrig, där det handlar om att undvika valutaappreciering är det USA som drar det tyngsta lasset – medan Japan för en gång skull har välbehövlig medvind. I veckan höjde Fed räntan med 75 punkter men räknar med mjuklandning: ett drömscenario som elegant kryssar mellan recessions- och stagflationsrisker. Jerome Powell tillstod att det krävs en del tur. Risken är överhängande att höjningscykeln slutar i recession. Det vore – dessvärre – inte första gången. I ett sådant scenario flyr investerare in i tryggare hamnar och då står kronan inte högt i kurs.

Ingves säger att han inte räknar med några enorma räntehöjningar. Jaha? Gissar att han vill lugna en på goda grunder oroad och skuldsatt allmänhet. Men för den som minns Dennis 500 procent, som för övrigt snart firar 30-årsjubileum, var mervärdet av ”enorma” lika med noll för såväl beslutet om knappt två veckor som var räntan toppar.

Marknaden utgår från att det blir minst 50 punkter den 30 juni, totalt 200 punkter i år och 300 punkter till nästa sommar. Mot den bakgrunden lär det krävas något extraordinärt för att Riksbanken ska överraska på uppsidan. Dessvärre är räntehöjningar ett tveeggat svärd för kronan. För även om allt är relativt i valutavärlden och relativt stramare penningpolitik normalt sett stärker en valuta, så ökar givetvis risken för att både konjunktur och bostadsmarknad dyker om räntan höjs för mycket. Det är inte självklart att det ökar kronans attraktivitet bland internationella investerare, vilket jag skrev om i min förra krönika.

Vi är vana vid att centralbanker klipper till med större sänkningar när en kris inträffar. Större höjningar än 25 punkter har däremot varit ovanliga. Tills nu. Riksbanken har med två undantag hållit sig till de normala 25-punkterstegen. Vintern 1999 höjde de med 35 punkter. Mötet därpå, i februari 2000, såg de sig nödgade att ta i med 50 punkter när inflationen, ack och ve, hade letat sig ända upp till 2,0 procent och det ansågs viktigt att stämma i bäcken. 22 år senare lutar det åt en kraftigare åtstramning igen. Det har uppenbarligen fått rubriksättarna att gå i spinn med krystade metaforer som ”dubbelhöjning”, ”trippelhöjning” och ”jumbohöjning”. Peak räntemetafor? ”Dumbohöjning av Europeiska centralbanken när Schnabel höll i räntespaken!”

Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige