I dagarna skickas närmare 5,9 miljoner orangea kuvert ut till svenska pensionssparare. För många är det ingen rolig läsning, i den mån den är begriplig för mottagaren. För att kunna leva i nuet även i framtiden behöver medvetenhet hos de flesta pensionssparare öka.
Historiskt har svenska folket kunnat lita på att den statliga pensionsutbetalningen kommer att vara tillräcklig att leva på den dagen man går i pension. I alla fall för den som har jobbat heltid under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Så har samhällskontraktet sett ut mellan befolkningen och staten. I en undersökning som Danske Bank gjort tycker också en tredjedel av svenskarna att staten ansvarar för pensionen. Det är oroande.
Om man menar att staten har hela ansvaret för den framtida pensionen skulle många behöva göra stora förändringar i sina liv. Den aktuella debatten kan ge sken av att man själv inte behöver anstränga sig särskilt mycket för att få en bra pension, så länge man betalar skatt.
Fler behöver komma till insikt om att det privata pensionssparandet kommer bli helt avgörande för hur den egna ekonomin kommer se ut när det är dags för pension.
Uträkningar från Danica Pension visar att en 40-åring som i dag står utan ett privat pensionssparande, och som har en bruttoinkomst på 30 000 kronor före skatt och omfattas av kollektivavtal, får nöja sig med cirka 53 procent av sin lön i livsvarig pensionsutbetalning med dagens regler. Det motsvarar 15 800 kronor före skatt. Detta innebär att många människor kommer att tvingas sänka sin levnadsstandard kraftigt den dag de slutar jobba.
Brist på kunskap hur pensionssystemet fungerar blir också särskilt synlig när Daniel Barr, Generaldirektör på Pensionsmyndigheten nyligen konstaterade att många pensionssparare inte ens vet om de har tjänstepension. Utan tjänstepension riskerar många att knappt få 53 procent av slutlön när det är dags för pension. Lägg där till att man kommer ha mer tid till sådant man idag betraktar som fritidsintressen , och som man vill ägna sin tillvaro åt efter arbetslivet.
Idag är många dessutom verksamma inom den så kallade gig-ekonomin, flexibla och korta uppdrag. Dessa utgör en växande grupp som ligger utanför trygghetssystemet och som ofta saknar tjänstepension vilket betyder att ett privat pensionssparande är ännu mer betydelsefullt och avgörande för finansiell trygghet. Det här blir en allt viktigare fråga för både politiker och samhälle, men även för bankerna att anpassa sig till, genom sin rådgivning. Annars riskerar helt enkelt en stor grupp att bli fattigpensionärer. En grupp som trott att de gjort vad som krävts, nämligen arbetat och betalat skatt.
En annan viktig pusselbit är att skapa ökat incitament för privat pensionssparande – något man tvärtom minskat de senaste åren genom slopad avdragsrätt och höjd skatt på sparande. Det kan handla om att introducera ett avdragsgillt pensionssparande, eller att införa ett särskilt villkor för pensionssparande på investeringssparkonto (ISK) som har en mer attraktiv skattesats.
Vi måste därför stärka incitamenten och göra långsiktigt sparande mer lockande och gynnsamt. För oss handlar det om att ge kloka råd för hur mycket som bör avsättas för pension, hur man ska tänka kring lön respektive utdelning för att klara föräldraledighet, arbetslöshet eller sjukdom, och inte minst hur man ska få kreditvärdighet för att exempelvis kunna låna till ett bostadsköp.
Som det ser ut i dag kan bara den som tror att den kan leva på hälften av sin slutlön luta sig tillbaka. Det är dags att vända pensionspyramiden och skaffa sig en pensionsplan.