I över ett halvt decennium har Sverige haft noll- eller minusränta. Det har fått många effekter för oss konsumenter. Låga boräntor gör det billigt att bo, men de urholkar också värdet på kapital som står på sparkonton. På räntefonder är den förväntade avkastningen på både kort och lång sikt mycket låg. Så varför ska man över huvud taget räntespara?
De senaste dagarnas stora kursrörelser och teknikfrossa på börsen visar tydligt varför det är bra med riskspridning, och att inte ha för stor exponering mot en enskild sektor eller ett fåtal bolag. Men det finns flera goda skäl att ha en portfölj som innehåller mer än bara aktier. Alla sparar inte på lång sikt, eller ens för att få pengarna att växa så mycket som möjligt. Ibland är en lägre, men jämnare avkastning över tid mer önskvärd. Vissa pengar är avsedda att användas i närtid och får inte riskera att halveras i värde. Då är räntefonder ett bra komplement, eftersom de dämpar svängningarna och bevarar värde under de perioder då börsen utvecklas sämre. Dessutom går det faktiskt att bygga en ränteportfölj som har potential att ge positiv avkastning över tid – trots nollräntan.
Hur stor del av sparandet ska stå på börsen?
Först och främst bör man fundera på hur stor del av sparandet som ska stå på börsen respektive placeras i räntefonder. Det beror på tre faktorer; sparhorisont, riskvilja och mycket man tål att förlora. Viktigast är sparhorisonten. Ju längre den är, desto högre andel aktier kan sparandet bestå av. En väldigt enkel tumregel är att för varje år pengarna ska vara placerade, så kan 10 procent av kapitalet stå på börsen. Har du en sparhorisont på cirka fem år så kan alltså 50 procent av sparandet stå i aktiefonder, medan resten bör placeras till en lägre risk, det vill säga i någon form av räntefonder. Detta ger som sagt bara en fingervisning om hur hög risken bör vara – andra individuella faktorer spelar också in.
Tänk utanför statsobligationsboxen
Ett bra räntesparande består inte heller bara av korta och långa räntefonder, det vill säga likviditets- och obligationsfonder. Till följd av att räntorna på statsobligationer är mycket låga så är den förväntade avkastningen också låg på både kort och lång sikt. Ett bra komplement till de ”vanliga” räntefonderna är därför företagsobligationsfonder som har högre risk och kan variera mer i värde om något oväntat händer (som t ex coronakrisen), men som också kan ge en högre avkastning i ett lite längre tidsperspektiv.
Det finns två typer av företagsobligationsfonder. Investment grade är fonder med något högre risk än statsobligationsfonder, men också med något högre förväntad avkastning. High yield är företagsobligationsfonder med hög risk som kan svänga mer i värde när det blir oroligt på marknaden. Den förväntade avkastningen på längre sikt är dock också högre. Slutligen finns det tillväxtmarknadsobligationsfonder som består av stats- och företagsobligationer utgivna på tillväxtmarknader. Där är ränteläget högre än i västvärlden, vilket ökar den möjliga avkastningen (och förstås, risken).
Sparkonto och räntefonder är inte samma sak!
En kort räntefond kan möjligen ses som ett alternativ till sparkonto, men övriga räntefonder har alla högre risk än så. En obligationsfond (långräntefond) minskar till exempel i värde om räntan stiger, medan företagsobligationsfonder har högre kredit- och likviditetsrisk. Ett tips är att alltid läsa igenom fondens faktablad innan du börjar investera, så att du har koll på vilken typ av räntepapper fonden placerar i.
Allokering mellan olika typer av räntefonder
Hur stor del av sparandet ska då placeras i statsobligationsfonder respektive räntefonder med högre risk? Om man betraktar räntedelen av sparandet som en enda portfölj, så kan en rimlig fördelning mellan olika räntefonder vara 70 procent korta och långa statsobligationsfonder, 10 procent high yield, 10 procent investment grade och 10 procent tillväxtmarknadsobligationsfonder. Den fördelningen går förstås att justera för att öka eller minska risken ytterligare.