Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Tyst om den svenska kronan och globalt valutadrama i Japan

Kronan gjorde tummen ned för Riksbanken. Ville de genom att höja med en procentenhet i stället för de allmänt förväntade 75 punkterna komma ut som hawkish? Närde de kanske en förhoppning om att det skulle stötta kronan? Ryggmärgsreflexen var visserligen att köpa kronor. Men det tog inte många minuter innan förstärkningen var utraderad och reverserad. Varför? Börserna var inte på kronans sida den dagen. Men framför allt var beskedet motsägelsefullt.

För det första. Att ta i från tårna med 100 punkter och samtidigt fortsätta stimulera genom att återinvestera QE. Genast mindre hawkish, även om det främst var en fråga för räntemarknaden.

För det andra. Att höja med 100 punkter men samtidigt presentera en prognos som innebär att de höjer med ”bara” 50 punkter i november, trots att de själva räknar med att inflationen då är ännu högre. Det blev märkligt. Och inte helt trovärdigt. Marknaden säger fortfarande 90 punkter. Vidare tror Riksbanken att räntan toppar på 2,5 procent. Marknaden tror en procentenhet högre. Allt detta lade ett duvaktigt raster över beslutet. Som även valutamarknaden tog fasta på.

Personligen har jag inga problem med Riksbankens bedömning om att styrräntan toppar där någonstans – under förutsättning att inflationen toppar ut under vintern. 2,5 procent och därutöver ett normalt påslag på bolåneräntan kommer att bita. Ordentligt och tämligen omedelbart. Svenska hushåll har en internationellt sett hög räntekänslighet, vilket Riksbanken föredömligt redovisar i en så kallad Fördjupningsruta: genomsnittlig räntebindningstid i Sverige är två år. I USA är den 23 år.

För det tredje. En aggressiv 100-punkterhöjning utan tillstymmelse till oro för eller markering mot en allt svagare krona. Som jag påminde om i förra krönikan var det annat ljud i skällan när deflationen knackade på dörren. Nu råder valutatystnad. Vilket marknaden lätt kan tolka som acceptans. Frågan är förstås vad Riksbanken kan göra. Men de skulle ju till att börja med kunna sluta sälja kronor. På presskonferensen slog Ingves ifrån sig när det kom frågor om detta. Det är en strukturell åtgärd som inte har med den aktuella penningpolitiken att göra kontrade han. Må så vara. Men i praktiken spelar det ingen roll.

Det leder oss osökt in på förra veckans globala valutadrama. Det ägde rum i Japan. Finansdepartementet instruerade Bank of Japan att de skulle intervenera genom att använda vad som råkar vara världens näst största valutareserv för att stödköpa yen. Yenen stärktes. Rejält också. Nu är frågan om, när och var de kommer nästa gång. Bakgrunden är förstås att yenen åkt på rejält med däng: i runda tal tjugo procent svagare mot dollarn i år och fyrtio procent sedan början på 2001. Givetvis resultatet av penningpolitisk divergens, då Japan alltjämt brottas med problemet att baxa upp inflationen.

Interventionen skedde strax efter att centralbanken beslutat att låta minusräntan och den ultralätta penningpolitiken ligga fast.

Motsägelsefullt? Ja, absolut!!

I en svensk kontext skulle det kunna liknas vid att Riksgälden tar position för starkare krona samtidigt som Riksbanken håller minusränta… Ja just det. De gjorde ju det. 2018.

Eller om Riksbanken höjer räntan med den ena handen och säljer konor med den andra. Check!

Till sist: USD/SEK handlar på sin svagaste nivå någonsin, gott och väl över 11,00. Det var bara en tidsfråga om ni frågar mig.

Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank