”Avdollarisering” (de-dollarisation) är på tapeten igen. Det vill säga att den amerikanska dollarn är på väg att förlora sin dominans globalt. Så har det låtit i decennier. Som en hägring. Eller för att travestera Mark Twain: Ryktet om dollarns död är starkt överdrivet.
För 20-25 år sedan menade många förstå-sig-påare att euron på allvar skulle utmana dollarn som global valutaetta. Det hände inte och det kommer inte ske.
Kinesiska yuanen då?
Sedan var det kinesiska yuanen. Den kommer förr eller senare att putta ner dollarn från toppositionen, sades det. Men trots Kinas snabba ekonomiska expansion, intåg på och enorma betydelse för världshandeln har det alltså inte hänt. Och det kommer förmodligen heller aldrig ske.
Så mycket som 60 procent av centralbankernas valutareserver består alltjämt av US-dollar. Det är en lägre andel än när den var som högst, ca 70 procent för sisådär 20 år sedan. Men domedagsprofetiorna har inte infriats. Euron hade sin korta glansperiod i begynnelsen, men nådde aldrig en högre reservandel än en dryg fjärdedel. För att sedan, i spåren av eurokrisen, minska till dagens 20 procent. Yuanens andel är tre procent enligt den senaste statistiken från IMF och har noll chans att inom överskådlig tid utmana dollarn. Bitcoin eller digitala valutor då? Nej!
Dollarn – både den enda reservvalutan och den mjukaste kudden
Men den amerikanska dollarn är inte bara den enda relevanta reservvalutan och den i särklass mest omsatta, involverad i 88 procent av alla valutaväxlingar. SEK står för 2,2 procent av den globala omsättningen och rankas därmed som världens elfte (sic!) mest handlade valuta. Nej, dollarn är också den mjukaste kudden – bra att ha i dåliga tider.
För som inget annat har dollarn så gott som alltid varit investerarens bästa vän när aktieportföljen går ner. Då fungerar den som en hedge.
I fjol var det dollarn som mildrade resultatfallen för många pensionsförvaltare när såväl den klassiska 60/40-portföljen (60 procent allokerat i aktier/40 procent allokerat i obligationer) som mer sofistikerade investeringsmodeller med inslag av alternativa investeringar som fastigheter, infrastruktur och private equity såg rött.
Idén med 60/40-portföljen bygger förstås på att korrelationen mellan de två tillgångsslagen är negativ, det vill säga att när priset på den ena (aktier) går ned så går priset på den andra (obligationer) upp. Alternativt att tillgångsklasserna är lågkorrelerade, för då får man i alla fall en diversifieringseffekt. Men med en positiv korrelation förstärks nedgången. Det var det som hände 2022.
Inflationen boven i dramat
Boven i dramat? Den höga inflationen! Både aktier och obligationer ogillar hög inflation. Om man kikar på historien så visar det sig fjolåret i det avseendet var en repris på eller i alla fall liknade stagflationsåren på 70- och 80-talet, då korrelationen också var positiv.
En återgång till låginflationsregimen torde medföra att obligationer återfår sin roll som riskminskare.
Kudden i nöden, riskminskaren, oavsett inflationsregim? Ja, det är den amerikanska dollarn. Vilket talar för att liv- och pensionsbolag behåller en relativt hög grad av valutaexponering i sina portföljer.