Att kronan är svag är alla överens om. Den okuvade kronoptimisten och den garvade kronrealisten, den svenske Spanienresenären och den Sverigeturistande dansken, den inflationsstressade Riksbanksdirektionen och den gynnade USA-investerade pensionsspararen. Minus och plus. Nackdel och fördel.
Men svag är inte detsamma som undervärderad, att kronan är föremål för spekulativa attacker, att kronkursen är en bubbla. En bubbla som när som helst kan spricka och att kronan därmed med tyngdlagens hjälp kan återgå till sin förment ”sanna och rättvisa” nivå. Notoriskt önsketänkande som kännetecknar kronoptimisten. Målbild: 9,00-9,50 för en euro?
Men varför då? Om de ekonomiska förutsättningarna ändras, och det har de, så är det rimligt att växelkurserna också gör det. Då är det svårt att förstå varför 9,00 för en euro skulle vara mer rätt än, säg, 11,00.
Kronrealisten delar bilden att kronan är svag. Det är ett faktum. Nästan oavsett basår och mot flertalet stora valutor. Euron har blivit 30 procent dyrare jämfört med snittkursen 1999, året då den gemensamma valutan såg dagens ljus. Under samma period har den amerikanska dollarn blivit 27 procent dyrare, kanadadollarn 40 procent dyrare och så vidare. Viktiga undantag som norska kronan och brittiska pundet, som de facto blivit billigare, går ofta under radarn men förtjänar att nämnas.
Skälet till att kronrealisten inte ständigt säger att kronan kommer stärkas är att hen ser att försvagningen har fundamentala orsaker. Att det tycks finnas ekonomiska drivkrafter och flödesrelaterade förklaringar till att den uppvisat en svag utveckling mot euron och dollarn. Vilka är då dessa?
För det första pekar ekonomer på produktivitetsutveckling och bytesförhållanden (terms of trade) relativt omvärlden. Just dessa faktorer – som nota bene kan mätas på en flera olika sätt – lyfts fram i en Ekonomisk kommentar som Riksbanken publicerade i våras. Det är mått som lite förenklat beskriver relativ rikedom. Den realekonomiska utvecklingen i form av till exempel produktion, arbetslöshet och utrikeshandel är en relaterad ansats som kan förklara kronans svängningar mot till exempel euron, även den försvagning som skett under de senaste åren.
Därtill, för det andra, har Sverige ett sparandeöverskott (jämför bytesbalansen) som av strukturella skäl och i allt högre grad stannar och/eller investeras utanför Sveriges gränser. Det svenska bytesbalansöverskottet är alltså, vilket ibland hävdas, inte en indikation på att kronan är undervärderad. Dessutom innebär sparandeöverskottet, allt annat lika, ett svagare pristryck i förhållande till omvärlden, vilket i sig kan ha en dämpande effekt på valutan.
För det tredje utgör penningpolitiken, bland annat räntan, en fundamental faktor som bidragit till kronans utförslöpa, speciellt under de senaste 5–10 åren. Jo, räntan är också fundamental, i synnerhet för valutamarknaden. På samma sätt som galopperande bostadspriser kunnat förklaras med låga räntor (bland annat) och därmed per definition inte ska beskrivas som en bubbla (även om de varit extremt höga), så är nivån på EUR/SEK inte en bubbla utan i huvudsak fundamental.
Själv betecknar jag mig som kronrealist snarare än dito optimist. Det betyder inte att jag inte gillar kronan, för det gör jag – en egen valuta är sammantaget bättre än alternativen. Anser jag.
Det betyder bara att jag inte ständigt och jämt ser vändningen runt hörnet, som till exempel Riksbankens inverterade igelkottsprognoser. Kronan har helt enkelt fått vad den förtjänar och då framstår årets nivåer på EUR/SEK som någorlunda rimliga, på gott och ont.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank