Det är inte första gången dollarns dominans ifrågasätts. Domedagsprofetior har varit regel snarare än undantag, inte sällan med utgångspunkten att inga valutaregimer varar för evigt. På 1980-talet handlade det om den japanska yenens ökande roll i världshandeln. Inför eurons införande 1999 fanns blåögda optimister med svag verklighetsförankring som var fast övertygade om att euron snart övertar eller i alla fall matchar dollarns ställning som världsvaluta.
Det kunde knappast ha börjat på sämre. Introduktionskursen mot dollarns sattes till 1,1743. Många ansåg att det var omotiverat lågt. Men det som hände sedan blev en brutal väckarklocka.
För euron visade sig inte vara den stabila valuta som euroarkitekterna hade räknat med. Eller hoppats på. Hastigt och lustigt hade värdet urholkats med 30 procent mot dollarn. Det verkade inte finnas någon botten. Prognospilarna extrapolerades i tangentens riktning och en del ställde in EUR/USD-siktet på 0,60 – en halvering jämfört med startnivån. Att raset så småningom stannade strax norr om 0,80 var tyvärr inte på grund av eurons egna meriter, utan resultatet av omfattande valutainterventioner. Det var kort sagt allt annat än ett styrkebesked för den nyfödda.
Skulle euron, trots kursraset, ändå kunna erövra världen och hota dollarns ställning som världsvaluta? Jajamän, sade de obrutna optimisterna. Och faktum är att under tidigt 2000-tal byggde centralbankerna upp ett allt större euroinnehav. Från 18 procent av de totala reserverna 1999 nådde euron en topp på 28 procent tio år senare. Det såg med andra ord rätt lovande ut. Samtidigt hade dollarns andel minskat från 71 till 61 procent.
Men säg den (euro)glädje som vara för evigt. Ny väckarklocka: eurokrisen, som var existentiell. Strax var euroreservandelen tillbaka på ruta ett. Och däromkring har den legat och harvat. Samtidigt som dollarvikten fortsatt att minska, fast endast med tre procentenheter på 16 år. Ökningen har i stället skett i småvalutor.
Den kinesiska yuanen och krypto har utan framgång pockat på uppmärksamhet, liksom ett slags BRICS-valuta bestående av diverse inkonvertibla diktaturelement. Guld har en större reservvikt än euron, men är inget alternativ. Under tullturbulensen har värdet på bitcoin rusat (ytterligare) och delvis uppvisat de diversifieringsegenskaper som dollarn brukar ha. Till vilken nytta kan man fråga sig, och det är svårt att se hur bitcoin i långa loppet skulle kunna fungera som safe haven. Det är kort sagt extremt osannolikt att yuan, BRICS eller krypto kommer hota dollarns ställning under överskådlig tid.
Men kan euron kanske få en ny chans nu när dollarn ånyo hamnat i skottgluggen? Christine Lagarde hyser i alla fall förhoppningar om detta. Såklart. Allt annat vore väl i princip tjänstefel av ECB:s centralbankschef.
I ett tal i veckan konstaterar hon visserligen att om frihandel får ge vika för protektionism drabbas euroområdet hårt med en export motsvarande en femtedel av BNP och som skapar 30 miljoner jobb. Tullturbulensen är med andra ord dåliga nyheter för Europa.
Men hon vore inte den ledare hon är om hon inte i en kris även ser möjligheter.
Lagarde talar om tre pelare (ständigt dessa ECB-pelare) som ska lyfta euron till nya globala höjder: militär förmåga, ekonomisk styrka och legala ramverk. Utan tvekan ser vi gröna skott på den första pelaren, även om det är en bit kvar till fem procent. När det gäller steg mot en mer dynamisk ekonomi som lyfter Europas produktivitet ihop med ett mindre krångligt regelverk och en djupare och mer integrerad kapitalmarknad – två av Draghis käpphästar och det som USA erbjudit i alla år – lyser de gröna skotten än så länge med sin frånvaro.
Visioner visar på krisinsikt. Gott så. Fast det är lättare att peka ut politisk viljeriktning än att omsätta visioner i praktisk handling. Det enorma produktivitetsgap som under decennier byggts mellan USA och euroområdet krympte visserligen under första kvartalet i år och skulle kunna passa in i ett mer positivt euronarrativ. Problemet är att det berodde på en liten tillbakagång i USA, medan euroområdets produktivitet fortfarande står och stampar på stället. Ska euron på allvar konkurrera med dollarn som världsvaluta så måste man göra det på egna meriter och inte andras självmål.