En Sveriges grand old statstjänsteman går utanför bekvämlighetszonen och argumenterar för att Sverige ska med i euron, genast (DI, 4 juli 2023). Och det är som att tiden stått stilla.
Tiderna förändras, konstaterar Sven Hirdman. Folks attityder och ”ekonomiska realia” ändras och därför går det inte att förlita sig på en 20 år gammal folkomröstning.
Men det är bara resultatet i folkomröstningen som är passé. När det gäller en lika gammal och av krass ekonomisk utveckling överspelad anslutningskurs står Hirdmans klocka still. För 9 kronor jämnt föreslår han som centralkurs och låter som ett eko från 2003. Då var budskapet från Riksbanken och regeringen att om svenska folket säger ja är det rimligt med en knytkurs mellan 8,50 och 9,00. Det blev ett nej och sedan dess har kronan sällan varit bekväm på de nivåerna. Verklighetsfrånvänt.
Det är självklart att frågor som euromedlemskap, precis som Natomedlemskap, kan behöva omprövas i ljuset av nya ekonomiska och säkerhetspolitiska omständigheter. Jag kopplar in Nato här, eftersom det är aktuellt och att eurokramaren Hirdman är känd som notorisk Natoskeptiker. En för övrigt ovanlig åsiktskombination som inte representeras av något enda parti i Sveriges riksdag.
I en ideal värld hade det kanske varit rimligt med en folkomröstning om Natomedlemskap, men av flera anledningar var det inte en framkomlig väg efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är svårt att hävda att en omprövning av Sveriges nej till euron befinner sig i samma akuta läge.
Men Hirdman resonerar precis tvärtom.
För honom tycks Nato, mer än Ryssland, vara det röda skynket. Sverige ska inte gå med i Nato och frågan kräver i vart fall avgöras i en folkomröstning (DN, 27 april 2022). Euromedlemskapet, däremot, kan snabbt och enkelt klubbas i Riksdagen. Vad gäller euron är det är svårt att värja sig från intrycket att han befarar att folket skulle rösta ”fel”. En gång till. Han är för övrigt inte ensam om att vilja skippa folkomröstningen, Sveriges minsta Riksdagsparti tycker likadant.
Dessvärre är Hirdmans sakargument för ett euromedlemskap så tunna att de evaporerar vid beröring. Det finns inte utrymme att bemöta dem alla här, men ett axplock. Tanken att den svaga kronan driver på hushållens skuldsättning och framkallar en fastighetskris är bara märklig. Lika snurrig är tesen att Riksbankens politik inte kan påverka kronan. Att påstå att EMU-periferin har fått ordning på sina statsfinanser är grovt vilseledande. Liksom det är ett önsketänkande att euron i långa loppet kan bestå av länder med disparat finanspolitik. Med Christine Lagardes ord: ”Nu har vi en gemensam penningpolitik, men inte en gemensam finanspolitik. Det är inte ett effektivt sätt att arbeta så.”
I förlängningen vilar europrojektet på visionen om Europas Förenta Stater. Punkt.
Ett euromedlemskap skulle minska Sveriges stabiliseringspolitiska självständighet. Därför ska vi inte gå med. Ett Natomedlemskap minskar inte utan det ökar Sveriges säkerhetspolitiska självständighet. Därför ska vi gå med. Det tycker jag är en rimlig åsiktskombination.