Förra veckan presenterade SCB sin årliga euroopinionsundersökning. Utfallet var allt annat än godis för den EMU-lobby som i sina lika vilda som verklighetsfrånvända fantasier snackar om svensk euroanslutning inom ett år. Det var knappast heller ett optimalt utfall för Riksdagens ihärdigaste eurokramarparti som har en osviklig förmåga att se den gemensamma valutan som ett slags universallösning på alla möjliga problem.
För vinden har vänt.
Halva befolkningen skulle rösta nej till euron om det var folkomröstning i dag. Färre än en tredjedel skulle rösta ja. Gapet på hela 18 procentenheter i favör behåll kronan kan jämföras med fjolårsgapets 12 procentenheter. Eller de 14 procentenheter som nej-sidan vann med 2003 och som då beskrevs som en förkrossande seger, speciellt i ljuset av ja-sidans överlägsna resurser och breda partipolitiska uppbackning.
Dessvärre ligger det nära till hands att tro att trenden de senaste åren med ett sakta men säkert minskat euromotstånd i hög grad beror på kronans utförslöpa. På samma sätt kan man tolka opinionsrekylen den här gången som en effekt av att kronan har stärkts under året. Egentligen är det ganska sorgligt om det är så banalt. Jag minns hur det lät inför folkomröstningen, då båda sidor basunerade ut det ena bedrägliga argumentet efter det andra. Till exempel att man ville ha semestervaluta för pengarna. Ett som fastnat var den kända artistens: ”Jag vill ha euron för jag är en shopaholic!” Ridå.
Följer man medierapporteringen så är det lätt att få intrycket att en svag valuta är uteslutande dåligt – kronan blir mindre värd när vi reser och importerar och omvärlden uppfattar som fattiglappar. Motbilder förekommer mera sällan. Som till exempel att exportindustrin och därmed svensk tillväxt och sysselsättning gynnas liksom vårt långsiktiga, globalt diversifierade sparande. Eller att kronan varit en kudde i varje lågkonjunktur och vid de flesta större nedgångar på börsen. Ibland beskriver ekonomer valutan som värdet på AB Sverige. En tankevurpa.
Nu ska man inte överdriva betydelsen av en sådan här mätning. Men den spelar roll. Ett beslut om att ansöka om medlemskap i euron kan teoretiskt fattas av Riksdagen, utan omvägen via rådgivande folkomröstning. Fast det låter sig knappast göras så länge svenska folket inte är med på noterna. Diskussion om för- och nackdelar är visserligen aldrig fel och den kommer med stor sannolikhet att fortsätta. Exempelvis till hösten i samband med att Lars Calmfors presenterar sin och Stiftelsens Fritt Näringslivs utredning om Sverige och valutaunionen. Men det är svårt att se hur något parti – ja, förutom ett – kommer vilja driva frågan om svenskt euromedlemskap inför valrörelsen 2026.
Det finns debattörer – ingen nämnd, ingen glömd – som relativt nyligen hävdat att Sverige kommer att ha infört euron 2026. En del har pekat på Sveriges plötsliga omsvängning i Natofrågan men liknelsen haltar och ska nog mest ses som ett halmstrå. Ett Riksdagsparti har sagt 2028. Sedan finns det de som räknar med att Sverige har euron som valuta om fem år.
2026 är uteslutet, så klart. Även 2028 är i praktiken uteslutet, eftersom tiden är för knapp. Tiden är för knapp, eftersom de politiska processerna och legala ramverken snurrar långsamt. För först måste Riksdagen fatta beslut om att vi vill gå med – eventuellt efter att svenska folket dessförinnan har sagt sitt i en folkomröstning – därefter sker en formell ansökan, därefter ska Sverige uppfylla alla konvergenskriterier av vilka valutakriteriet innebär att hålla kronan stabil inom ERM2 under två års tid och slutligen ska Sverige godkännas av övriga euroländer.
I det snabbaste av snabbspår skulle Sverige, enligt mina enkla skisser, kunna ha euron som valuta den 1 januari 2031 eller möjligen ett år tidigare om politikerna bestämmer att vi inte ska hålla en folkomröstning. Men – och det är ett men i stora feta versaler – det förutsätter under alla normala omständigheter att svenska folket är med på noterna. Att döma av SCB:s färska opinionsmätning är det precis tvärtom. Euron får vänta, men don’t hold your breath!