Stefan Mellin

Valutastrateg, Danske Bank Sverige

Inflationen sätter tonen – oavsett marknad   

Tillbaka på kontoret efter semestern. Börjar som vanligt med att scrolla igenom FX-graferna som vittnar om att många kurser ligger kvar där jag lämnande dem, medan till exempel kronan gjort en riktig resa. Det har också skrivits lite modern valutahistoria.

Till att börja med har EUR/USD varit under paritet och vänt. Det är för första gången på 20 år. En milstolpe för många, inte minst för en strategisk dollarkramare som mig. Det enda smolket är att det inte fick upplevas live, eftersom jag antagligen hade vandringskängorna på, badade eller gjorde något annat än att stirra in i en skärm just den dagen: för det var bara under en dag som kursen med lite marginal låg under paritet.

För EUR/USD var det som att efter en lång ansats doppa tårna i en kall fjällbäck. Snabbt avklarat. Inte skönt i längden. Eller för att gå till Karin Boyes ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?” – en perfekt allegori över hur psykologin i finansmarknaden ofta fungerar. Avvisad på en tekniskt viktig nivå ligger EUR/USD nu på behörigt avstånd från ett. Men det betyder inte att den inte kommer göra nya försök framöver. När den har vant sig vid tanken.

För svensk räkning hann USD/SEK passera topparna från pandemin och handla på nivåer som inte förekommit sedan millennieskiftet. Även den har studsat tillbaka, men befinner sig alltjämt i en uppåtgående trendkanal. Själv har jag, bland annat i detta forum, förfäktat att dollarn skulle komma att kosta över 10 kronor så ur ett analys- eller rådgivarperspektiv är det synd att klaga.

Nu är vi i en miljö där marknaderna, samtliga marknader från aktier via obligationer till valutor, primärt drivs av en enda sak: inflationen. Den bestämmer förväntningarna på centralbankerna, korta och långa räntor, konsumtions- och investeringsvilja – med andra ord konjunkturen – den sätter tonen på aktiemarknaderna och den pekar ut riktningen för valutorna.

Men lika svårbedömd som inflationsutsikterna – å ena sidan peak-signaler i form av råvarupriser, PMI-prisindex och fraktrater, å andra sidan en genuin risk för andrahandseffekter – lika ödmjuk ska man vara gällande spådomar om penningpolitiken. Går vi mot ett stagflationsscenario eller kan det nu avskrivas för ett recessionsdito? Eller kan man alltjämt hoppas på en mjuklandning? De tentativa signalerna om att stagflationsrisken eventuellt har minskat, är i grund och botten skälet till att börser, obligationer och krona rallat under sommaren.

Och i närtid konstaterar jag att veckans oväntat låga amerikanska inflationssiffror var lika uppiggande som den starka amerikanska arbetsmarknadsrapporten var nedslående. Man ska väl inte hysa några illusioner om att det inte kommer fortsätta vara på det viset under hösten och vintern. Nej, räkna med spretiga och tvetydiga makrodata där dåliga konjunkturtecken blir goda nyheter för marknaden och vice versa.

Det ligger i farans riktning att centralbankerna i sina försök att få grepp om inflationen framkallar den recession som de inverterade räntekurvorna indikerar. Bank of England var först ut med att så öppet tillstå just detta: höjningarna fortsätter trots prognos om utdragen recession. Penningpolitisk fine-tuning? Nej, boom/bust!

Facit för kronans och dollarns utveckling under recessionsperioder är entydig. Dessvärre för den som är dollarköpare.

Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige