Inga träd växer till himlen. Inte ens dollarträden. Den senaste dryga månaden är en påminnelse om detta om inte annat. Dollarkursen började året runt 9,00 och steg som högst till 11,50 i september-oktober – 30-procentig försvagning av kronan. Ett betydande bidrag till importerad inflation (dåligt!). Men också ett betydande positivt bidrag till svenska pensionsparkollektivet (bra!).
Därefter har USD/SEK vänt söderut och gjort vad man på finanstekniska kallar en 50-procentig ”retracement-rörelse”. Varför vände det? Flera saker, men framför allt lägre globala räntor och stigande börser på förhoppningar om att de större centralbankerna snart skulle vara klara.
Men rekyler, om detta är en rekyl, växer per definition inte himlen. Kanske tog det stopp förra veckan.
En vecka när marknaderna fick en örfil av Jerome Powell (SMACK!). Precis som i Jackson Hole när han satte P för sommarens börsrally. Och inte nog med det. För sedan skickade Christine Lagarde på en örfil till (SMACK! SMACK!). Det gemensamma budskapet? Sansa er för tusan! Vi är inte klara med höjningarna än. Och ni i marknaden drömmer om sänkningar. Det är för tidigt! Glöm det.
Fed höjde sin räntebana och siktar nu på att toppen blir en bit över 5 procent. ECB flaggar för åtminstone två 50-punktershöjningar till och en räntetopp en bit över 3 procent.
Riksbanken då – och kronan?
Å ena sidan, mer global åtstramning är något som underlättar för Riksbanken eftersom det dämpar det globala inflationstrycket. Så det är inte självklart att Thedéen & Co måste följa de andra 1:1. Man kan nämligen hävda, som Per Jansson gjorde nyligen, att de stora centralbankerna gör en del av jobbet. Särskilt som åtstramningarna lägger sordin på världens börser.
Å andra sidan, Riksbanken har berättat för oss att de vill ha en säkerhetsmarginal mot ECB, bland annat för att hålla kronan i schack. Det talar för att även Riksbanksdirektionen klipper till med 50 punkter den 9 februari. Ett beslut som fattas med vetskap om vad ECB:s nästa steg, eftersom de lämnar besked veckan innan.
Men, och detta är viktigt, Riksbanken bedriver inte en copy paste-politik. Til syvende og sidst är det svenska förhållanden som bestämmer. Och de skiljer sig inte så lite från euroområdet och USA. En omständighet som innebär att Riksbanken kan nöja sig med en lägre räntetopp jämfört med en del andra länder är den höga privata skuldsättningen, där relativt kort löptid innebär relativt snabbt genomslag på efterfrågan. Detta har Anna Breman lyft och i och med att direktionen begåvas med två nya ledamöter, två oskrivna kort, så återstår att se åt vilket håll det lutar framöver i och med att det nu väger jämnt mellan räntehökar (Ohlsson och Jansson) och ränteduvor (Breman och Flodén).
Detta försätter ånyo kronan i en tråkig sits. Dels får den inte stöd av en tillräckligt höjningsbenägen Riksbank (carry-argumentet). Dels är själva poängen med den globala åtstramningen att dra undan mattan för konjunkturen och förhindra tjuvstart på börsrallyn.
I en sådan miljö finns det goda skäl för AP-fonder och livbolag med stor tillgångsmassa i amerikanska aktier att bibehålla en hög valutaexponering, eftersom korrelationerna tycks fungera som det är tänkt och att äga dollar därför hela detta år räddat miljarder åt de svenska pensionsspararna.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige