Hur kan kronan vara så svag när svensk ekonomi ser så bra ut jämfört med övriga Europa? Den förmenta paradoxen hörs ofta i allmänna debatten.
Men är det en paradox?
Ekonomer kliar sig i huvudet och säger att det är orättvist. De säger att den kommer stärkas rejält framöver – som en repig skiva. Eftersom den är undervärderad – hävdar de. År ut och år in. Reality check: trots seriösa prognoser har det inte skett – en hägring.
Akademiker hamnar ofelbart i skolboksmodellerna som köpkraftsparitet (prisskillnader mellan länder ska jämnas ut via växelkursen) eller ränteparitet (avkastningen mellan olika länder ska jämnas ut via växelkursen) eller bytesbalansen (överskott anses liktydigt med att valutan är undervärderad). Och när de gör det blir slutsatsen alltid att kronan är kraftigt undervärderad. Riksbanken har alltid sagt att kronan ska stärkas. Oftast har det blivit tvärtom. Internationella Valutafonden (IMF) hävdade nyligen att kronan är världens mest undervärderade valuta.
Men vad hjälper det verkligheten vägrar lyssna. Fint i teorin men värdelöst för praktiska ändamål. Eller värre än värdelöst. Företag och investerare som fattar beslut baserat på de modellerna riskerar att förlora pengar.
Förra året hördes ekonomer utanför akademin förklara den svaga kronan med NATO-strul, gängkriminalitet och Koranbränningar. Det var liksom ”Sverigebilden” som var roten till det hela. Om, hävdade de, om bara utländska investerare skulle förstå att allt är en missuppfattning och att Sverigebilden är en nidbild, då kommer kronan minsann att stärkas. En del lyckades till och med förklara kronans kortvariga revansch förra sommaren med att Sverige fått grönt ljus att gå med i NATO. Rent nonsens alltihop.
När Erik Thedéen talade på ett seminarium arrangerat av Danske Bank i förra veckan så fick han samma fråga som inleder denna krönika. Till min stora glädje meddelade han att de gamla skolboksmodellerna kanske inte fungerar så bra alla gånger och att kronans svaghet kanske beror på finansiella flöden. Right up my alley! Jag och mina kolleger har i många år hävdat att strukturella sparandeflöden ligger bakom kronans långsiktiga utveckling. Vilket i praktiken betyder att det tämligen meningslöst att tala om kronan som undervärderad i förhållande till köpkraftsparitet eller bytesbalansöverskott.
Jag vill för allt i världen inte spela ned det faktum att kronans försvagning accelererade när Riksbanken för så där tio år sedan medvetet utformade penningpolitiken för att hålla kronan svag. Kronan blev stigmatiserad. Och det var nog där någonstans som den sista trovärdigheten för Riksbankens ensidiga kronprognoser gick förlorad.
För att förstå varför kronan har tappat i värde över tid måste man vända upp-och-ned på bytesbalansargumentet. Sverige har i decennier redovisat betydande överskott. Detta sparandeöverskott investeras rationellt där det förväntas ge högst avkastning till minsta möjliga risk. Det innebär att privat fondsparande och statligt pensionssparande i hög utsträckning investeras i utländska, inte minst amerikanska, tillgångar. Utländska aktieinvesteringar valutasäkras normalt inte fullt ut. Det uppstår ett strukturellt säljtryck på kronan. Ett säljtryck som under de senaste 25 åren bara undantagsvis, till exempel under eurokrisen, balanserats av motsvarande inflöden i svenska tillgångar.
Ibland får jag frågan varför den norska kronan också försvagats kraftigt, precis som den svenska. Norge är ju också en stark ekonomi med ett stort bytesbalansöverskott. Dessutom har de ju en högre ränta än Sverige. En anledning är rimligen att även norsk ekonomi präglas av strukturella investeringsflöden till utländska tillgångar.
Min poäng är att kronans svaghet inte beror på att det är dåligt ställt med Konungariket Sverige. Tvärtom. Jag har sagt det förut: kronan är inte aktiekursen på AB Sverige. AB Sverige står starkt och kronan är svag. Det är inte så konstigt som det låter.