När kronåret 2023 ska summeras märker jag att det på många sätt liknar 2022. Det uppenbara är förstås den ihållande kronförsvagningen och bottenrekorden. I fjol nådde kursen mot dollarn 11,48, den högsta nivån någonsin. I år har vi varit med om nya bottenrekord, mot euron som nådde 11,9950 och mot schweizerfrancen som var uppe och dansade på 12,56. Comeback för Staffan Lings karaktärs klassiska kommentar i Sällskapsresan II – Snowroller ”Det har blivit dyrt här i Schweiz”.
Den andra likheten stavas U-sväng. I fjol var det Riksbankens U-sväng med räntan. Den skulle ju ligga kvar på noll till 2024, men så blev det inte.
I år är det U-svängen i kronretoriken som sticker ut. För ni minns kanske att förra året så fick kronan en förvånansvärt styvmoderlig behandling givet den snabbt stigande (importerade) inflationen. Växelkursen var i det närmaste en icke-fråga för Ingves och hans direktion. Men i början på det här året blev den hastigt och lustigt en huvudfråga: på första räntemötet i februari exploderade kronoron hos samtliga Riksbankens ledamöter. Ett litet axplock: ”kronan har stor påverkan”, ”kronförsvagning är självklart inte önskvärt” och ”svag krona är ett problem”.
Nu gör vi bokslut för hur många gånger direktionen pratat om kronan i samband med årets fem penningpolitiska möten. Resultatet är 186 gånger! Oftast i bekymrade ordalag. Vilket står i bjärt kontrast till fjolårets åtta (8) gånger på lika många möten (”inflationsimpulsen från kronan är liten”). Anmärkningsvärt och pinsamt för de inblandade. Jag menar, vad hände förutom att Ingves gått ut och Thedéen kommit in genom chefsdörren?
Riksbanken har förstås inget mål för växelkursen men den är en del i transmissionsmekanismen och därför inte oviktig. Och nu gör Riksbanken, rätt eller fel, bedömningen att växelkursens genomslag på inflationen har ökat. För att hantera den saken har de flera vapen till sitt förfogande. Räntan är ett. Som de använder. Obligationsportföljen ett annat. Som de också använder när QE blivit QT. Ett tredje och nog så viktigt vapen är kommunikation: A och O för varje centralbank. Med det sagt menar jag inte att det är önskvärt att låta kronan dominera diskussionen på det sätt som skett i år. Nej, det får nog snarast ses som priset de fått betala för tidigare kronnonchalans.
Den tredje röda tråden mellan 2022 och 2023 är de lika tvärsäkra som ständiga förkunnelserna att kronan är rejält undervärderad och att kraftig förstärkning väntar runt hörnet. Men de klassiska skolboksargumenten som köpkraftsparitet och låg statsskuld duger inte. Inte heller att Sveriges samlade sparandeöverskott är ett tecken på att kronan är undervärderad. Tvärtom kan en ökad offentlig skuldsättning och fler statsobligationer i omlopp stärka kronan: Riksbankens försäljning av statsobligationer kan ses som ett led i detta förutsatt att det lockar tillbaka utländska investerare till kronmarknaden. Droppen urholkar stenen?
En av de som år ut och år in undantagslöst prognosticerat en starkare krona är Riksbanken. Det aldrig bra när det blir fel. Men om en centralbank hela tiden matar in felaktiga valutaprognoser i inflationsprognosen så blir den systematiskt för låg och därmed blir eventuellt räntebanan på marginalen för låg. Penningpolitiken får en på marginalen expansionistisk slagsida. Vilket inte behöver vara ett problem i en låginflationsmiljö, men det kan bli det när inflationen är för hög. Det kan också leda till en negativ spiral för kronan.