Partiledarprofilen: Sverige kan och bör ha euron som valuta 2028.
Näringslivsprofilen: Sverige går över till euron 2026.
Utspel som får rubriker. Men har de verklighetskontakt? Näringslivsprofilens profetia framstår faktiskt som fria fantasier. För inte ens med den politiska plattan i mattan och när alla stjärnor står rätt, så kan euron införas i Sverige 2026. Sannolikheten för det är lika med noll-komma-noll-noll. Partiledarens prognos framstår snarare som ett önsketänkande givet euroopinionen, regeringens och oppositionens talepunkter i frågan och inte minst den formella godkännandeprocessen.
Folket har visserligen sagt sitt en gång, men kronans vara eller inte vara kan behöva utredas på nytt. För- och nackdelar prövas mot en ny ekonomisk verklighet. Det är emellertid inte temat för denna artikel. Låt mig i stället testa hållbarheten i Pehrsons och Gardells – ja, det är dem det handlar om – tidslinjer för ett sista farväl till kronan.
Låt mig helt enkelt skissa på ett snabbspår, det i mina ögon snabbast möjliga, där alla förutsättningar är på plats och där opinionen i Sverige skiftat tydligt i favör för valutabyte. När kan vi då säga hej till euron?
Det hävdas att Sverige genom medlemskapet i EU är förpliktigat att gå med i euron. Men det stämmer inte. I praktiken gör vi som vi vill. Svenska folket avgör via den folkvalda församlingen, Riksdagen, som i sin tur kan låta beslutet föregås av en rådgivande folkomröstning. De utspel och partiledaröverenskommelser som i slutet på 1990-talet ledde fram till att Sverige valde folkomröstning 2003 är emellertid ingen garanti för att så sker om frågan prövas på nytt.
I dag, 2024, är det få stjärnor som står rätt och opinionen är fortsatt för kronans bevarande. Försprånget i SCB:s senaste mätning är tolv procentenheter, en minskning jämfört med eurokrisen då endast tio procent av befolkningen ville ha euron. Men opinionsgapet i dag är ändå nästan lika stort som folkomröstningskrossens 14 procentenheter. Ett tydligt euro-nej, med andra ord. Med det sagt, om euroförespråkarna hamnar i stor och stabil opinionsmässig majoritet, så kan det politiska maskineriet dra i gång.
I snabbspårets anda antar vi därför att euroopinionen svänger om kraftigt under det kommande 1-2 åren. Då kan man tänka sig att en ny regering efter nästa val låter tillsätta en utredning som får i uppdrag att arbeta under, säg, ett år. En Calmforsutredning 2.0. Låt oss vidare anta att utredningen, till skillnad från förra gången, landar i en rekommendation att gå med i euron. Det har då blivit vinter 2027/2028. Gardells 2026 visade sig vara en illusion.
Nu har Sverige två alternativ. Antingen att utlysa en folkomröstning. Eller, till exempel om eurostödet är tillräckligt stort, låta frågan avgöras i Riksdagen utan omväg via en folkomröstning. Sagt och gjort. Utfallet blir det väntade: vi vill gå med i euron! Fast nu har det gått och blivit sommar och året är 2028. Pehrsons prognos om kronbegravning 2028 kanske håller? Nej, givetvis inte.
Eftersom Sverige först måste uppfylla EMU:s konvergenskriterier för inflation, ränta, statsskuld och växelkurs. De tre första är sannolikt formalia. Växelkursen är en svårare nöt. Kronan har hur som helst hittat en så kallad centralkurs mot euron som ska hållas stabil inom ett smalt band i växelkursmekanismen ERM II. Det ska den göra i två år. Lättare sagt än gjort. Dels med tanke på kronans historik, dels med tanke på att Riksbanken under dessa två år har att uppfylla två parallella, potentiellt motstridiga mål: två procents inflation och fast växelkurs. Men vi skissar som sagt på det friktionsfria snabbspåret och då klarar vi så klart även växelkurskriteriet galant.
Åren har gått. Det har hunnit bli 2030. Det är sommar. Endast ett moment kvarstår. Att skicka in medlemsansökan. Den godkänns och Sverige hälsas välkommen in i eurofamiljen den 1 januari 2031.
Fortare än så går det knappast att bli av med kronan. Å andra sidan kan det ta betydligt längre tid. Om det ens händer. Tills vidare fortskrider livet med egen valuta och egen centralbank. På gott och ont.