Ett mantra från ekonomerna på Internationella Valutafonden (IMF), Riksbanken och affärsbankerna – Danske Bank utgör undantaget – har länge varit att kronan är kraftigt undervärderad. Världens mest undervärderade hävdade IMF nyligen i en rapport. Riksbankens istadiga kronoptimism har löpande redovisats i officiella prognoser som alltid och oavsett nivå informerat om att kronan kommer att stärkas på två-tre års sikt.
Den minsta gemensamma nämnaren hos kronkramarna har varit något slags värderingsargument. Oklart vilket eller vilka, men det verkar i alla fall delvis röra sig om Sveriges ekonomiska fundamenta som till exempel ett stort sparandeöverskott.
Men om kronans verkliga värde olydigt och systematiskt ligger på en svagare nivå än experterna hävdar att den borde ligga, så kanske man ska fråga sig om det är modellerna det är fel på och inte verkligheten. Jag vet inte om det var en sådan uppenbarelse som låg bakom junirevolutionen. Men jag misstänker – och hoppas – att det var det.
Junirevolutionen var av det lågmälda slaget. För Riksbankens kronprognoser ligger inte högst på intresselistan hos vare sig ekonomer eller allmänhet. Ett skäl till detta är förstås att de till skillnad från räntebanor saknar praktisk betydelse för gemene man. Ett annat skäl är att det alltid låtit likadant. Modus operandi: kronan ska stärkas och helst rejält oavsett konjunktur och omvärld. Det har aldrig hänt att de spått en svagare krona.
Revolutionen var att Riksbanken inte längre såg en ordentlig kronförstärkning framför sig utan i stället presenterade en nästintill horisontell kronprognos. Jag har inte sett en så ”o-optimistisk” kronprognos sedan eurokrisens dagar. När kronan var urstark till att börja med. Men i somras var kronan inte särskilt urstark. Ändå talade de om att kronans handelsviktade KIX-kurs kunde stärkas med endast 1,5 procent fram till 2028. Kors i taket! Jag klagar inte, men jag undrar vad som hände.
Menar de att kronans långsiktiga jämviktskurs ligger nära dagens nivåer? Med en likaviktad kronförstärkning mot KIX-valutorna skulle EUR/SEK hamna bara en liten bit under 11 kronor och om kronförstärkningen förväntas ske mot den amerikanska dollarn så blir den implicita EUR/SEK-prognosen runt 11 kronor. Det här är inte bara av akademiskt intresse. I förlängningen påverkar det hur marknadsaktörer ser på kronan. Det kan också få långtgående politiska avtryck.
Om Sverige skulle röra sig mot ett euromedlemskap – jag understryker om, för det finns ingenting som tyder på att så är fallet även om diverse debattörer gärna vill lyfta frågan – så skulle Riksbankens ord väga blytungt vid framtagandet av ett svenskt ingångsvärde i förhandlingarna om en anslutningskurs. Jag har ingen anledning att övertolka eller låta tankarna löpa amok. Men om juniprognosen inte var rök utan eld, så har vi kanske ett läge där landets centralbank gör bedömningen att en rimlig knytkurs mot euron ligger närmare dagens elva kronor än de nio eller allra högst tio kronor som de flesta nog har i bakhuvudet när de tänker euromedlemskap. Bäva månde Finland.
Närmast ser jag med spänning fram emot att Riksbanken presenterar en fullödigare motivering till det som kan vara en ny analys på kronan. Kanske redan i samband med nästa penningpolitiska rapport? Har de kompletterat modellparken med en flödesanalys? Medger att det är ett önsketänkande, men hoppas kan man alltid.