En vanlig dag i handlarrummet. Någon undrar: ”Varför går kronan svagt?” Någon svarar: ”Inflationssiffran överraskade!”, ”Risk off!”, ”Riksbankschefen är duvaktig!” Konkret och lättbegripligt. Men ibland saknas enkla svar. Kanske är det ett kommersiellt flöde eller portföljrebalansering, positionsstängning eller en teknikdriven kvantmodell som fått säljsignal. Ett ”flöde” säger praktikern. ”Brus” säger modellmakaren.
Kanske inte så konstigt att Riksbanken gärna viftar bort kritik mot deras inte så pricksäkra valutaprognoser med att det är svårt. Särskilt på kort sikt. Men Riksbanken gör ju inga korta kronprognoser. Deras prognoser är långa och baserade på fundamenta. Då är problemet knappast att finansmarknaden kännetecknas av brus. Nej, problemet är att såväl inflationen som kronan systematiskt har överskattats. Och trots att kronan under lång tid utvecklats svagare än de räknat med så har inflationen blivit lägre. Svag koppling! Systematiken i de båda prognosfelen ger vatten på den kvarn som maler att kronan är en underordnad inflationsdriver. Det ligger till exempel nära till hands att skylla höga matpriser på en svag krona. Men det är inte så enkelt utan beror främst på andra externa faktorer. För hur ska man annars förstå att matprisinflationen är lika hög i Tyskland, som inte har valutan emot sig? Ändå har Thedéen tagit upp jakten på kronan. En krona som i grund och botten och det långa loppet haft de underliggande flödena emot sig.
Men nu hoppas många att flöden och många bäckar små ska få kronan på rätt köl. Riksbanken hyser en förhoppning om att deras försäljningar av statsobligationer ska vända krontrenden. Men jag tänker att här saknas sinne för proportioner. För om man antar att utlänningar skulle köpa allt som Riksbanken säljer – det är antagligen ett för aggressivt antagande men låt oss utgå från det för att driva hem poängen – så rör det sig om ett belopp motsvarande 0,1 procent av total omsättning i SEK-marknaden. Inte ens en bäck, utan en rännil.
En bäck som skulle kunna göra skillnad är om buffertfonderna som förvaltar vårt pensionssparande ökar sina valutasäkringar (köper kronor). Nu visar det sig att de genomförde sin största minskning av valutaexponeringen någonsin under andra halvåret 2022. Ändå fortsatte kronan söderut, även om försvagningen förmodligen dämpades något av detta. Vidare flaggade Sjunde AP-fondens avgående VD för att de ser över sin valutastrategi och eventuellt ska börja säkra en del av sitt utländska innehav. Aktieportföljen uppgår till nära 900 miljarder kronor och är till 100 procent investerad i utlandet med full valutaexponering. På det har för övrigt pensionsspararna tjänat massor, både över tid och under kronkollapsens 2022. Det är svårt att tro att de med sitt långa perspektiv gör några lappkast, särskilt som den befintliga strategin varit en succé. Så om de minskar valutaexponeringen lär det ske gradvis. I så fall skulle det precis som i exemplet med Första-Fjärde AP-fonden vara på marginalen kronpositivt. Men tveksamt om det är ett flöde, en bäck, som ändrar kronans riktning.
Exportbolagen? Det finns flera skäl till att de stora exportbolagen minskat sina valutasäkringar under 2000-talet (kronans procykliskhet, multinationella valutaexponeringar, globala värdekedjor etc). En historiskt svag krona skulle möjligen kunna trigga en del exportörer att öka på sina säkringar något. Men om ekonomin viker och intäkterna med den så kan det lika gärna landa i minskade kronköp.
Statsskulden? Den är AAA (högsta betyget hos kreditinstituten) vilket är en U.S.P. för Sverige vilket i den bästa av världar skulle kunna vara en game changer för kronan. Men det förutsätter antagligen en signifikant ökning av obligationsstocken utan att vårt AAA äventyras samtidigt som svenska statspapper erbjuder den utländska investeraren en mer attraktiv avkastning.
Så länge inte rännilarna blir till bäckar som blir till floder är risken att kronan fortsätter ha det motigt.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige