”Kronan har blivit en liten dynghög på valutamarknaden som ingen vill ha exponering mot” raljerar Christer Gardell, ”Enligt min syn är skälen för en euroanslutning nu mycket starkare än när EMU-utredningen gjordes för nästan 30 år sedan” menar Lars Calmfors varpå Elisabeth Svantessons talepunkt väl ger uttryck för regeringens hållning: ”Den frågan är inte på bordet. Sverige har en svensk krona och vi har haft en folkomröstning om detta.” Liberalerna går som vanligt längst och anser att euron bör införas snarast utan folkomröstning. Sista ordet är inte sagt.
När svenska folket säger sitt genom SCB:s årliga undersökning så visar den att stödet för euron har ökat till 34,4 procent och att stödet för att behålla kronan sjunkit till 46,1 procent. För ett år sedan var siffrorna 30,6 och 50,5. Gapet har krympt till 11,7 procentenheter. Jämnare än på många år, definitivt jämfört med eurokrisen då mer än 80 procent ville behålla kronan. Det är det ena perspektivet, att euromotståndet minskar. Det andra perspektivet är att det fortfarande är en klar övervikt för kronan. Man kan jämföra med nej-sidans vinst i folkomröstningen på 13,9 procentenheter, vilket då beskrevs som utklassning, en fullständig kross. Brasklappen är att kronkramarna inte har absolut majoritet i dag, vilket de hade 2003. För att den politiska apparaten ska börja mala i eurovänlig riktning, så måste stödet för ett valutabyte var betydligt starkare än i dag. Det kanske aldrig händer. Men om. Hur ser tidsaxeln ut? Vilken anslutningskurs blir det?
När jag skissar på ett snabbspår, där alla eurostjärnor står rätt, så har jag faktiskt svårt att vaska fram en tidsaxel som leder till ett valutabyte tidigare än 1 januari 2031, det vill säga två år senare än Liberalernas 2029.
Till att börja med krävs en grundlig utredning. Tänk Calmforsutredningen, som arbetade i två år under 1995 och 1996. En sådan kommer knappast att sjösättas under innevarade mandatperiod, givet regeringens och regeringsunderlagets hållning i frågan. Tidigast hösten 2026 med andra ord. Låt oss anta att den pågår under ett till två år och landar i en rekommendation att gå med i euron. Då kan en folkomröstning hållas och/eller ett Riksdagsbeslut fattas om att ansöka om fullt medlemskap någon gång sommaren 2028.
Därefter måste Sverige uppfylla konvergenskriterierna. Inflation, ränta och statsskuld – inga problem antagligen. Men därutöver måste Sverige gå med i växelkursmekanismen ERM II och däri hålla en stabil kurs under minst två år, precis som den nyaste medlemmen Kroatien framgångsrikt gjorde. Lyckas kronan med det kan Sverige få godkänt på samtliga konvergenskrav sommaren 2030. Varpå euroländerna fattar ett beslut om att Sverige godtas som fullvärdig medlem från 1 januari 2031. Fortare än så kan det knappast gå.
Anslutningskursen då? Här kommer officiella jämviktsestimat från bland annat Riksbanken spela en avgörande roll. Precis som de gjorde inför folkomröstningen 2003. Riksbanken har för inte så länge sedan hävdat att kronan är 15-20 procent undervärderad. Det indikerar en väl avvägd anslutningskurs på 9,50-10,00 i deras värld. Med det sagt så är Riksbankens track record vad gäller valutaprognoser allt annat än lysande. De har år ut och år in hävdat att kronan kommer att stärkas. I verkligheten har det blivit tvärtom. Vilket enligt min mening bland annat beror på att de systematiskt underskattar de långsiktiga effekterna av sparandeflöden och avvikande penningpolitik.
Återigen kan man jämföra med hur det lät inför folkomröstningen. Då föreslog Riksbanken först en anslutningskurs på mellan 8,20 och 9,00, ett intervall som senare uppdaterades till 8,50-9,00. Men kronan var olydig. Gjorde inte som de sade. EUR/SEK rörde sig i ett snävt intervall runt 9,20 och gick under perioden i princip aldrig under 9,00, inte ens när opinionsmätningarna pekade mot ett ja. Konjunkturinstitutet talade om 9,00 och några veckor innan folket skulle gå till valurnan sade statsminister Göran Persson att en trolig knytkurs nog ligger mellan 9,00 och 9,20. Pragmatiskt.
Men den här gången handlar det som sagt snarare om nivåer runt 9,50-10,00 som är tänkta att vara vägledande för marknaden inför ett framtida ERM II och valutabyte. Men är det trovärdigt?
Kanske. Ett omslag i opinionen tillsammans med en konkret diskussion och euroförhandlingar om vad som skulle vara en rimlig anslutningskurs skulle kunna bli en magnet för marknaden och leda till att kronan rör sig mot de nivåerna. Eller kanske inte. Det kan inte uteslutas att kronan fortsätter att slå dövörat till när tunga prognosmakare ropar att kronan är undervärderad och att den borde stärkas. Likt 2003, alltså. Då kan man fråga sig vad som är poängen om utfallet blir att låsa fast kronan till en förment orättvist svag kurs.