Fed-chefen Powells förtydligande i kongressen den här veckan om att det är dags att pensionera begreppet ”transitory” (tillfällig) i synen på inflationen fick samtliga marknader att skaka till. Dollarn stärktes. Räntorna steg, särskilt de korta. Och börsen brakade nedåt.
En senkommen reaktion kan man tycka. För ska man vara noga var det inte ett nytt besked. Han använde liknande ord i samband med bankens novembermöte och pekade redan då på att olika bedömare gör olika tolkningar om vad som menas med tillfällig. Inte bra. När ett så centralt begrepp hos en så viktig aktör i de finansiella marknaderna av många upplevs som luddigt kanske det är bäst att låta det gå i pension.
Jag tänker så här. Det finns en tidsfaktor. Inflationstakten mäts som tolvmånaderstal, vilket innebär att efter ett år reverseras uppgången allt annat lika. Inflationseffekten kan alltså vara tillfällig även om den håller i sig ett år och lite till. Här har vi ännu inte svaret. Det finns också en spridningsfaktor. En tillfällig inflationsuppgång, till exempel på grund av stigande energipriser, blir permanent först när det spiller över i inflationsförväntningar och betydligt snabbare löneökningar. Det finns en del sådana tecken i den amerikanska ekonomin.
Så det är nog inte bara luddigheten som fått Powell att skruva på retoriken, utan även det faktum att inflationen har blivit högre och långvarigare än Fed först räknade med samt att löneökningarna har tagit lite fart. Feds decembermöte blir därför extra intressant. Mycket tyder på att de vill avsluta QE-köpen tidigare än planerat. Därmed skapar de sig frihetsgrader att höja räntan tidigare än planerat. Två räntehöjningar under 2022 kan mycket väl bli tre. Följt av ytterligare höjningar 2023.
Minst lika intressant är om Powells något hökaktigare tonläge spiller över på ECB och Riksbanken. Inte minst ur ett valutaperspektiv, för EUR/USD och USD/SEK. Gissningsvis kommer marknaden att vara extra känslig för signaler i den riktningen. Men vad skulle ett sådant retorikskifte från Lagarde eller Ingves baseras på? Inte på att inflationen i USA har stuckit iväg. De måste göra analys utifrån inhemska förutsättningar. Beskedet från Riksbanken förra veckan var att det inte finns några tydliga tecken på ökat löneökningstryck eller ohållbart höga inflationsförväntningar – ”team transitory”.
Riksbanksprotokollet som publiceras idag, den 6 december, kommer antagligen läsas med nya glasögon givet Powell och kanske är marknaden extra mottaglig för enskilda ledamöters inflationsoro. Man skulle kunna säga att tröskeln för hökaktiga tolkningar i räntor och krona har sänkts en aning. Men jag har fortfarande mycket svårt att tro att Riksbanken kommer röra räntan de närmaste 1-2 åren.
Måndag den 6 december är också lika med PPM-dagen. Då ska Pensionsmyndigheten placera i storleksordningen 46 miljarder kronor i olika fonder. En del är i utländsk valuta, vilket ger upphov till kronnegativa flöden. Historiskt har kronan försvagats mot euron med 0,5 procent veckan inför PPM-dagen om man tar ett 10-årigt genomsnitt. Därefter är det ett lika tydligt säsongmönster där kronan stärks mot euron efter PPM och fram till årsskiftet: ”buy the rumour, sell the fact”.
Men PPM-effekten på kronan är inte lika tydlig som den var när systemet sjösattes för snart 20 år sedan. En förklaring är att en välfungerande marknad med rationella förväntningar borde innebära att effekten klingar av över tid – vet marknaden att det sker ett sådant flöde återkommande varje år så kanske man anpassar sitt beteende efter det. Och det har man. Nya regelverk och procedurer för hur dessa utbetalningar och valutaväxlingar sker bidrar också till att effekten klingar av, när aktörer i högre utsträckning sprider ut valutaköpen (försäljningen av svenska kronor) över året. På PPM-dagen i fjol stärktes kronan kraftigt, på tvärs mot vad många hade trott, men i linje med resonemanget ovan.