”Det finns årtionden där ingenting händer och det finns veckor där årtionden händer.”
Talesättet passar den intensiva tid vi befinner oss i.
Eller, varför inte.
”Nöden är uppfinningarnas moder.”
Vilden i Vita Huset är givetvis själva epicentrum. Som är beredd att skjuta ekonomier inklusive den egna i sank med tullar och handelskrig. Och som är redo att offra Ukraina med eftergifter till Ryssland med vad som påminner om Münchenavtalet 1938 då Tyskland tilläts att annektera Sudetenland.
Det kan verka futtigt att tala om reaktioner på de finansiella marknaderna. Men de speglar någonting alldeles fundamentalt. Tariffer är visserligen inte bra för resten av världen och i synnerhet inte för ett handelsberoende Europa med löpande överskott mot USA. Men när tariffhoten gifter sig med bilden att USA överger Ukraina och tvingar Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Ja, då händer något. Som få, om ens någon, hade räknat med. Förmodligen inte ens Mario Draghi, trots sina idoga försök att lyfta ett akterseglat Europa.
Bara den senaste veckan har EU-kommissionen presenterat en försvarssatsning värd 800 miljarder euro, Tyskland en politiskt kontroversiell infrastrukturfond värd 500 miljarder kronor samtidigt som Bundesbank föreslagit en översyn av den tyska skuldbromsen. Kristider föder kreativitet: nöden är uppfinningarnas moder.
På samma sätt som ekonomer är överens om att tariffer är dåligt, ser de flesta positivt på att det strama Tyskland byter spår. Samma sak med Sverige, som också planerar ökade satsningar på försvaret och en mer expansiv finanspolitik. Tarifferna riskerar att sänka Europas tillväxt. Men finanspolitiken innebär ett lyft som får en att hoppas på högre tillväxttal.
Det har alltså varit en galen vecka på de finansiella marknaderna med stora svängningar i börser, valutor och räntor.
Den amerikanska tech-sektorn går fortsatt i rött medan Europas börser hittills i år är upp med tvåsiffriga tal och detta med försvarsindustrin som draglok. Fjolårets vinnare är årets förlorare och vice versa. En del investerare som legat tungt exponerade mot USA väljer att öka sin exponering mot Europa.
Parallellt med börsdivergensen sker en motsvarande rörelse i valutamarknaden där USA-dollarn tappar fyra procent mot euron och sex procent mot kronan på bara en vecka. Plötsligt är dollarpriset nere på nästan tio kronor, medan en euro kostar mindre än elva. Det är synd att säga att kronan är stark. Men allt är ju som bekant relativt.
Europeiska räntor har skenat på spekulationer om ökade finanspolitiska satsningar och ett större utbud på statsobligationer. Räntekonvergens där Europas räntor närmat sig de amerikanska har också bidragit till valutarörelserna.
Det är med andra ord svårt att hävda att den oväntat snabba kronförstärkningen inte hänger ihop med likaledes oväntade förändringar i ekonomiska fundamenta.
Med det sagt ska man vara klar över att valutamarknaden ofta överreagerar – så kallad overshooting. Skulle aktierotationen snart ebba ut, så talar mycket för att fallet i USD/SEK-kursen är övergående. Skulle å andra sidan diversifieringen från USA till Europa bara vara i sin linda, så kan kronan ha mer att hämta mot dollarn.