För rätt många år sedan, strax innan finanskrisen, höll jag en presentation för företagskunder i Villa Pauli utanför Stockholm. Den amerikanska bostadsmarknaden hade börjat blinka rött, konjunkturkurvorna uppvisade hängbjörksformationer och tillväxtpilarna pekade nedåt. Det var ett ganska bistert budskap som förmedlades.
Varför minns jag detta? Anledningen till att det fastnat i bakhuvudet är egentligen en kort episod efter föredragningen. Då kom en kvinna fram och anklagade mig och alla bankekonomer för att vara så himla negativa. Det var i själva verket våra pessimistiska prognoser som var grunden till att ekonomin bromsade in. Om vi bara levererade gladare budskap så skulle molnen på himlen skingra sig och konjunkturen bli så mycket bättre. Hönan och ägget?
Två tankar for genom huvudet. Först: Oj, har vi verkligen en sådan makt att våra ord kan styra ekonomiska förlopp – trevligt!? Sedan: Herregud, det är väl ekonomin som är knackig, inte bilden av densamma – skjut inte pianisten, tack.
Göran Persson, på sin tid, gillade inte heller när ekonomer och annat löst folk talade klarspråk om de genuint svåra utmaningarna för svensk ekonomi, då, i spåren av 90-talskrisen.
I en Riksdagsdebatt den 14 juni 1995 sade statsfinanssaneringsgeneral Persson ”Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.” Inte klädsamt alls och knappast ett uttalande han kan var stolt över i efterhand.
Som nybliven partiledare fällde han sedan följande drapa, numera är en del av vårt kollektiva minne: ”Jag vill inte att den finansminister som kommer efter mig – hon eller han – skall behöva åka till New York, Washington och London och inför flinande 25-åriga börsmäklare behöva förklara hur det svenska välfärdssystemet är uppbyggt.”
A och O var att återskapa förtroende hos utländska investerare. Förtroende för den svenska obligationsmarknaden och den svenska kronan.
Nu hör man liknande, om än inte lika Perssonskt bombastiska, försök att prata upp bilden av Sverige och därmed den svenska kronan. Sverigebilden alltså. Inte svensk ekonomi per se utan bilden av svensk ekonomi. Regeringen såväl som Riksbankschefen drar sina strån till stacken – det ingår, kan man säga, i arbetsbeskrivningen. Inget fel i det. Tvärtom.
Men det är ju inte så att de utländska investerare som ser en knäsvag bostadsmarknad och högt skuldsatta, räntekänsliga hushåll är felinformerade. Att alltihop bygger på en missuppfattning. Ekonomin är vad den är. Gängvåldet och skjutningarna och Natoprocessen likaså. Det är inte bilden av Sverige det är fel på. Det är dessvärre samhällsrealiteter. Svårt att näpsa den investerare som drar öronen åt sig.
Kronförsvagningen är delvis men långt ifrån enbart ett resultat av dessa ekonomiska och politiska hembakade kriser. Försök att stötta kronan må vara lovvärda, men kronans utförslöpa sedan år tillbaka beror inte på en felaktig Sverigebild. Mer än möjligen på den lilla marginalen.