Riksbankens penningpolitiska experiment mellan 2015 och 2021 lade grunden för en accelererande kronförsvagning. När penningpolitiken lades om 2022 lämnades kronan åt sitt öde, den rymdes överhuvudtaget inte i den penningpolitiska diskussionen. Jag har raljerat över det genanta faktum att förra året nämndes kronan 1,8 lättsinniga gånger per penningpolitiskt möte för att på Erik Thedéens första möte nämnas 48 gånger med pannorna till synes i djupa veck.
Men ord utan handling räcker inte. Tydligen. I synnerhet inte om de saknar trovärdighet. När kronan från ett möte till ett annat går från osynlig statist till huvudrollsinnehavare. Samma ledamöter som dittills in i kaklet backade upp beslutet att sälja kronor för valutareservens. Hur kunde de plötsligt göra en så diametralt annorlunda bedömning av växelkursen?
Som man bäddar får man ligga, heter det. Riksbanken offrade hela förtroendekapitalet på att få upp inflationen: genom hot om valutainterventioner, minusräntor och genom att dammsuga marknaden på statsobligationer motade de bort utländska investerare från den svenska kronmarknaden.
Bank of International Settlements, centralbankernas centralbank, presenterade redan innan de mest extrema penningpolitiska experimenten sjösattes empiriska belägg för att det inte är deflation i konsumentpriser utan deflation i tillgångspriser som är den stora makroekonomiska faran. Dessvärre talade de för döva öron.
För de fick rätt. En av konsekvenserna är att den svenska fastighetsmarknaden delvis är i gungning och fått en negativ stämpel. Lättare sagt än gjort att locka tillbaka de utländska investerare som för tio år sedan såg värde i Sverige och bidrog till en stabilare och bitvis starkare krona.
Men kronförsvagningen över tid har också andra och mer strukturella orsaker.
Sveriges låga statsskuld lyfts ofta fram som ett skäl till att kronan är undervärderad. Det är ett 90-talsargument. Svensk ekonomi inte bara tål utan skulle mår bra av kloka produktivitetshöjande investeringar som skapar växtkraft attraherar riskkapital.
Så vänd på resonemanget! Kronan kunde gynnas av en högre statsskuld med större yta för utländska investeringar inklusive ett större utbud av svenska statsobligationer.
På samma sätt pekas Sveriges ständiga bytesbalansöverskott ut som ett bevis på att kronan är fundamentalt undervärderad. Men bytesbalansen är landets nettosparande. Om det är positivt betyder det att Sverige underinvesterar relativt omvärlden, vilket bland annat beror på den onödigt låga statsskulden. Motposterna i betalningsbalansen visar att detta sparandeöverskott i hög grad placeras utomlands inte minst genom pensionssystemet men även via livbolagen och privat fondsparande.
Tack vare de löpande bytesbalansöverskotten har Sverige med tiden byggt upp en positiv nettoställning gentemot omvärlden. Det vill säga nettotillgångar i bland annat aktier och direkta företagsinvesteringar, som en vacker dag leder till kronan stärks. Jag vill vända på steken: sparandeöverskottet ger ett strukturellt säljtryck i kronan så länge vi har ett globaliserat sparande. Tack vare bland annat Sveriges internationellt sett sofistikerade och under många år högavkastande pensionssystem. Den svaga kronan har alltså gått hand i hand med rikare hushåll. Värt att begrunda när det skrivs spaltmeter om att den svaga kronan bara gör oss fattigare. Verkligheten är mer komplex.
Säljtrycket på kronan är visserligen strukturellt men det är inte deterministiskt, ödesbestämt. Utflöden kan matchas av inflöden, vilket var fallet när utländska investerare diversifierade in sig på den svenska börsen runt millennieskiftet. Visserligen har det utländska ägandet på börsen gått ner, men kurvor kan vändas. Även kronkurvor. Tids nog. Kanske med hjälp av ökad statsskuld. Kanske med Riksbankens hjälp. Men tills vidare lyser det stora kronljuset med sin frånvaro.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank