Med penningpolitiskt oberoende följer demokratiskt ansvarsutkrävande. Ett format för denna monitorering är att centralbankschefen kallas till de folkvalda församlingarna för regelrätta utfrågningar. Gott så.
Två gånger per år vittnar Fed-chefen inför Kongressen. Det brukar gå hett till. Powell vet att han måste leverera på sitt lagstiftade mandat. Och kongressledamöterna är minsann inga blyga violer. De försitter inte en chans att driva hem politiska poänger, till exempel om fördelningseffekter av den förda penningpolitiken. Ingen pardon! Men när det gäller penning- och stabiliseringspolitik är det tydligt vem som har kunskapsöverläge. Och det är inte delstatssenatorn. Det märktes inte minst på Greenspans tid, då det var han och inte politikerna som stod för uppläxningen. Det är inte säkert att det var den bästa av världar. Greenspan var penningpolitisk Gud – det var som att ”Greenspan put” var en gratislunch. Men säg den glädje som varar. Hans eftermäle solkades svårt i och med finanskrisen. Hade politikerna varit för flata?
Här hemma är det sedan 17 år tillbaks Ingves som två gånger per år möter upp i Riksdagens finansutskott. Här är tonen betydligt mer hovsam. Man får ibland känslan att politikern, inte centralbankschefen, vet sin plats. Ingves är experten. Frågorna från de ekonomisk-politiska talespersonerna blir sällan lika tuffa eller kritiken lika vass som de man hör i Kongressen. En promenad i parken. Om man jämför. Visserligen har Riksbanken ställts till svars för minusräntor, obligationsköp och fallande kronkurs. Bilden är ändå att politikerna till syvende och sist kommit att acceptera Riksbankens narrativ. Men att själva hantera risker med skenande privat skuldsättning visade sig lättare sagt än gjort. Kanske är det nu räkningen ska betalas med fallande tillgångspriser, djup lågkonjunktur och stigande arbetslöshet. Och efter att luta sig mot vinden-politiken, det vill säga att använda penningpolitiken för motverka att finansiella obalanser, drog kortaste strået för snart tio år sedan gjorde kronan samma sak. Var politikerna för flata?
Sedan kommer vi till ECB. Kanske måste chefen där vara gjord av extra hårt virke. Att styra över detta suboptimala valutaområde är inget för den tunnhudade. Utmaningarna har varit svårare för ECB. Super-Mario lovade ”Do whatever it takes” när euron höll på att spricka. Det blev en vändpunkt för en söndertrasad euro. Under Lagardes ledning har ECB redan ställts inför svåra problem och avvägningar. Sådana som Riksbanken och Fed delvis slipper. Tvåsiffrig inflation och annalkande recession är svårhanterat för vem som helst, men extra besvärlig för den centralbank som dels möter vad som i huvudsak är utbudsdriven inflation där penningpolitik är ett väldokumenterat trubbigt vapen, dels har att hantera påtagliga spänningar mellan eurons olika ekonomier.
I somras var det dags Lagardes förhör i EU-parlamentet. Det blev en stark påminnelse om allt detta. Men det var samtidigt stor politisk underhållning om man som undertecknad är lagd åt det hållet. Lagarde befann sig bildligt talat mitt i skottelden. Där det från ena hållet kom grekiska, spanska och italienska salvor som gick ut på att det var totalt omdömeslöst att dra bort stimulanserna. Och från andra hållet tyskens välriktade sparkar rakt i solar plexus på en centralbank vars enda syfte är att hålla inflationen i schack. Det var inte flathet vi hörde, men vad spelar det för roll när det knakar i fogarna? ECB:s svar var en räntehöjning för att hantera inflationen och ännu en akronym (Transmission Protection Instrument) vi inte visste att vi behövde för att rädda Italien. Sedvanlig kompromiss. Tyvärr, men det imponerade inte på euron.
Intressekonflikten mellan kärna och periferi löper dessvärre som en röd tråd genom eurons 23-åriga historia. Alla beslut som fattats i Frankfurt har burit prägeln av en politik som i bästa fall är väl avvägd i genomsnitt men som i sämsta fall och kanske alltför ofta är suboptimal för alla. Euron lider av ett strukturellt förtroendeunderskott kopplat inte bara till disparat skuldproblematik utan även en knepig roll för stabiliseringspolitiken. Något som i hög grad bidragit till att euron för första gången på länge befinner sig under paritet mot US-dollarn.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank Sverige