Sentimentskiftet anades redan under årets första dagar. Trumps marknadsvänliga skattesänkningar grumlades av en alltmer aggressiv tariffretorik och Vita Husets oförblommerade dragning åt det ryska narrativet.
De flesta räknade med att Trump skulle backa om marknaden straffar honom. Hittills har det visat sig vara en felbedömning.
Europas geografiska läge i förhållande till Ryssland och dess anfallskrig mot Ukraina har länge utgjort ett sänke för Europa och europeiska tillgångar, inte minst på grund av energiberoendet. På senare tid har det skett en omvärdering kopplad till att Europa tvingas se om sitt hus, lanserar finanspolitiska upplåningsprogram och stora satsningar på försvaret. MEGA – Make Europe Great Again?!
Investerare viktar ned USA och viktar upp Europa. Europeiska aktier har rakat i höjden samtidigt som euron och den svenska kronan fått revansch mot dollarn.
Europeisk tillväxt – äntligen! Upprustning – nödvändigt! Men löser det grundproblemet: den närmast obefintliga produktivitetstillväxten? Tveksamt. USA har under snart tre decennier fullständigt krossat Europa på det området. Däri ligger en strukturell förklaring till dollarns dominans – dess fortsatta dominans.
Det är inte så lite ironiskt att det skapas en grupp som uppmanar till bojkott av amerikanska varor – på Facebook.
Nej, Silicon Valley ligger inte i Stuttgart och Wall Street ligger inte i Paris.
Dessvärre har tariffhoten övergått i handelskrig. Skadligt inte bara för resten av världen utan även USA. Stagflationstendenserna kan skönjas lite här och där och inte minst i så kallade mjuka indikatorer. Konsumenterna som anat ljuset i tunneln när räntorna sänks och inflationen dämpas ser med oro på det som händer. Och agerar därefter genom att öka försiktighetssparandet bland annat på grund av en upplevd ökad risk för arbetslöshet. En del inflationsförväntningar tickar uppåt, eftersom tarifferna till syvende og sidst förs över på hushållen. Bilden är dock inte entydig.
Centralbankerna står inför en svår balansgång. Avvakta och se vart detta tar vägen är bästa strategi enligt såväl Federal Reserves Jerome Powell som Riksbankens Erik Thedéen. Det är lätt att känna sympati för en sådan pragmatisk hållning i osäkra tider.
Å ena sidan kan ju inflationen ta fart igen och då väntar antagligen räntehöjningar alldeles oavsett om konjunkturen viker. Det vore mycket illa. Å andra sidan, vilket förefaller mer troligt, så är inflationsimpulsen övergående och då lär svagare tillväxtutsikter tvinga fram nya räntesänkningar. En välkommen kudde i sådana fall.
Att Riksbanksbanan är platt som en pannkaka är inte en signal om prognossäkerhet och att dörren är stängd för vidare sänkningar. Tvärtom uttrycker den genuin osäkerhet kopplad framför allt till geo- och ekonomisk-politisk ryckighet i omvärlden.
Visserligen har de flesta ekonomer inklusive vi på Danske Bank som huvudscenario att Riksbanksräntan ligger kvar på 2,25 procent året ut. Men i förhållande till huvudscenariot tycker jag och mina kolleger att risken är tiltad åt att nästa steg är en sänkning, kanske efter sommaren, vilket står i kontrast till de höjningspunkter som nu prisas in.