”Vi tjänar in på gungorna vad vi förlorat på karusellen.” Så lyder en medryckande fras i Karl Gerhard kända kuplett från 1948. Jag tänker på den när jag följer med i svängarna runt Riksbankens eget kapital. Dubbelnördigt, jag vet.
Förra året skenade inflationen i Sverige och annorstädes. Responsen var att hastigt lägga om penningpolitiken i åtstramande riktning i syfte att trycka tillbaka inflationen till målet.
Men en otrevlig bieffekt av stigande marknadsräntor och den förda politiken blev att värdet på Riksbankens obligationsinnehav minskade. I Årsrapporten för 2022 redovisas en orealiserad förlust på sammantaget 81 miljarder kronor – en risk som Riksbanken var fullt medveten om när de tidigare fattade beslut om att köpa och äga svenska obligationer.
Givetvis har Riksbanken rätt i att uppdraget inte är att tjäna pengar utan att värna stabila (konsument)priser, så de må vara förlåtet?
Fast samtidigt som de höjde räntan så sålde de kronor i allt snabbare takt för att stärka upp valutareserven.
Valutaköpen beskrevs visserligen som en icke-penningpolitisk åtgärd. Som utomstående har jag inga invändningar mot den beskrivningen. Men intrycket och den praktiska konsekvensen var att det samlade ränte- och valutaagerandet (jag undviker ordet politik här) drog åt olika håll.
En del investerare tolkade det som att Riksbanken inte brydde sig om kronan, trots inflationsbrasan, vilket också bottnade i det faktum att banken under många år ägnade sig åt att prata ned kronan. Bilden fick ytterligare näring från att direktionen ägnade noll och intet fokus åt kronan i samband med de penningpolitiska besluten. Räntans koppling till växelkursen och växelkursens koppling till inflationen berördes nästan inte alls. Protokollen från 2022 är i det närmaste kliniskt rena från ordet krona.
Vilket leder till en annan – trevligare – bieffekt som så att säga inte fanns med i beräkningen, nämligen den att den för Riksbanken oväntade kronförsvagningen gav ett positivt bidrag till det finansiella resultatet via det ökade värdet på valutareserven mätt i kronor.
Så medan räntehöjningarna gav en stor finansiell förlust, alltihop med Riksbankens goda minne, så ledde kronförsvagningen turligt nog (den var ju oförutsedd) till en finansiell vinst, samtidigt som den antagligen skadade inflationskampen.
Nu är Riksbankens plan att börja köpa kronor på termin för en del av den mödosamt uppbyggda valutareserven. Frågan är under utredning. Bakgrunden är att Riksbanken räknar med att kronan kommer att stärkas framöver (ja, det gör de alltid). Genom att köpa tillbaka en del av de kronor de sålde förra och förrförra året så vill de dra nytta av den kronförstärkning de ser framför sig.
Riksbanken understryker även denna gång att det inte rör sig om penningpolitik, det är ingen valutaintervention, utan fråga om riskhantering. Dock med den inte betydelselösa skillnaden att nu skulle ränte- och valutaagerandet dra åt samma håll.
Om de smetar ut valutaväxlingarna över längre tid blir effekten på valutamarknaden mindre, vilket verkar vara en ambition i och med att det inte är en penningpolitisk åtgärd. Å andra sidan ligger det i deras intresse att inte smeta ut kronköpen över alltför lång tid givet att de räknar med att kronan stärks från och med årsskiftet. Var de landar kan få betydelse för kronan under hösten.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank