Förra veckan var en bra vecka för Riksbanken – och en helt okej vecka för kronan. Tack vare fina inflationssiffror. Men inte bara Sveriges. Vi talar om Elefanten på Andra Sidan Atlanten.
Det svenska inflationsutfallet för april trillade in fyra tiondelar under Riksbankens prognos. Panik? Kommer de att sänka i juni också? Nej och nej. Ingen ko på isen för det är samma gap som månaden innan, vilket Riksbanken av allt att döma anser rimma med en sänkning i maj plus ytterligare två under andra halvåret. Marknaden höll med och reagerade med en gäspning.
I stället var det de amerikanska inflationssiffrorna samma dag som satte sprutt på räntor och valutor, inklusive kronan. Precis som det varit så många gånger under det senaste året: oväntat låga utfall som ökat förväntningarna om snabbare räntesänkningar från Fed följt av oväntat höga utfall där sänkningsförväntningarna skjutits på framtiden. Om vartannat. I början på året räknade marknaden med 6–7 sänkningar under 2024. Efter några bakslag under senvintern, så lutade det åt mindre än två sänkningar, med början i november.
Den här gången var inflationen hyfsat i linje med analytikerna prognoser. Och ändå blev det tydliga räntefall. Ändå stärktes kronan rejält: 15 öre mot dollarn och tio öre mot euron. Det var väl nog att det inte blev värre – ”som förväntat” är kanske det nya ”bättre än förväntat”? Samtidigt kan man faktiskt peka på några ljusglimtar i statistiken, till exempel att månadstakten för kärninflationen sjönk till 0,3 procent från att ha legat på 0,4 procent tre månader i rad. Ett slags tiondelarnas tyranni, som spelar roll. Visserligen vill Jerome Powell se ytterligare gynnsamma utfall innan de börjar sänka. Juni är därför uteslutet. Juli osannolikt. Men vips så framstår september som fullt realistiskt.
Det här med amerikanska inflationssiffror stänker ordentligt på Riksbanken. I protokollet från det senaste penningpolitiska mötet talades det ovanligt mycket om USA:s ekonomi och om Fed. Så här resonerade Martin Flodén, som fattade sitt sista räntebeslut efter elva år i direktionen: ”I USA har konjunkturen fortsatt att visa överraskande motståndskraft och inflationen har det senaste halvåret upprepade gånger blivit högre än väntat. Det här kan påverka den svenska penningpolitiken dels genom den starka dollarkursen, dels genom att det uppstår förväntningar på liknande inflationsdynamik i Europa och Sverige.” Spot on!
Och en tankeställare för dem som anser att Riksbanken måste agera självständigt. Styra efter svensk inflation och inte bry sig om annat. En chimär!
Riksbanken styr givetvis utifrån svenska förhållanden, men i en liten öppen ekonomi med globala finansmarknader kan den aldrig vara självständig i meningen frikopplad från de stora centralbankerna.
Ingves brukade säga att Riksbanken är Granne med en Elefant (det vill säga ECB). Under Thedéens ledning talar de om Elefanten på Andra Sidan Atlanten.
En förskjutning som är logisk med tanke på den enorma påverkan som amerikansk penningpolitik har på resten av världen inklusive den av ränteskillnader styrda kronkursen. Det betyder så klart inte att ECB är irrelevant, fast Thedéen har för tillfället placerat Lagarde i baksätet medan Powell får sitta där fram och sufflera. Det är dock Thedéen som håller i ratten och det är han och hans kolleger som bestämmer när det är dags att lätta på bromsen.
För övrigt: Nej, nej, nej – snälla den som känner sig träffad – kronan är INTE ett slags ”aktiekurs på AB Sverige”. För femtielfte gången. Analogin är svårt daterad och kort sagt rätt fånig.