Stefan Ingves kommer ut ur valutagarderoben. Att han lämnat Riksbanken betyder inte att han inte har åsikter om den ekonomiska politiken. Tvärtom, verkar det.
Först en jag-ångrar-ingenting-intervju i Dagens Industri som fick en att ta sig för pannan. Inte tillstymmelse till självrannsakan. Kallsinnig inför möjligheten att kron-, ränte-, och obligationsexperimenten kanske inte var 100 procent lyckade allihop: ”Vi fick ju upp inflationen.” Jaså, var det verkligen ni som fick upp inflationen?
Några dagar senare, i Svenska Dagbladet, en artikel där han dammar på med kända käpphästar om bostadsmarknaden plus att Riksbanken och Finansinspektionen bör slås ihop (det såret läker visst aldrig). Och, framför allt, det som stal mediarubrikerna: att Sverige borde byta kronan mot euron!
Att han inte är kronans bästa vän har vi förstått. Men om det tidigare handlade om att medvetet försöka försvaga kronan i inflationsmålets namn, så är det nya att överge den helt och hållet. Nej, jag är inte konspiratoriskt lagd och påstår inte att det hänger ihop. Men jag är rätt säker på att om kronan inte hade försvagats så mycket som den har gjort, så hade den senaste tidens eurodebatt aldrig sett dagens ljus.
Ingves lyfter fram såväl ekonomiska som politiska argument för att ompröva folkomröstningens tydliga nej 2003. Ett nej som han på ett raljant sätt förklarar med nostalgi: vi gillar gula och inte prickiga brevlådor. Skämtar han, eller?? Förmodligen inte, och i sådana fall är det ett arrogant förminskande av vanligt folks kapacitet att fatta rationella beslut.
Sedan hävdar han att Sverige med en egen valuta bara är en halv medlem i EU. Vi får inte sitta med vid förhandlingsbordet och bestämma i viktiga frågor, påstår han. Ärligt talat, det stämmer ju inte. Finansminister Svantesson delar inte bilden av Sverige som en halv EU-medlem. Och när det gäller den gemensamma penningpolitiken skulle Sveriges inflytande motsvara ett av 21 länder fast med bara två procent av befolkningen i en union som i hög grad och til syvende og sidst styrs av Tyskland och Frankrike. Det förmenta inflytande som ett medlemskap medför har en tendens att överdrivas.
Liberalernas portalfråga i det kommande EU-valet är euromedlemskap och givetvis ville Johan Pehrson kommentera Ingves eurokram på X: ”…vikten av att sitta med vid vuxenbordet i Europa.” Herregud – är han ett barn, eller?
Ekonomiskt finns både för- och nackdelar med att överge kronan. Till fördelarna brukar man räkna ökad handel, minskade transaktionskostnader och styrkan i gemensam krishantering. Till nackdelarna hör att euron är en spretig sammanslutning länder som inte är lämpade för en och samma räntepolitik, att den ger upphov till moral hazard-problem när länder åker snålskjuts på andra, att ett enskilt land frånhänder sig den försäkring som egen ränta och egen valuta medför, att en gemensam penningpolitik i slutänden kräver likriktad finanspolitik vilket betyder att beslut om skatter och subventioner hamnar i Bryssel, ett demokratiskt underskott.
Har då Sverige klarat sig bättre eller sämre utan euron? Har vi halkat efter resten av Europa? Man ska vara försiktig med att dra slutsatser av ekonomiska jämförelser i ett historiskt perspektiv. Men fakta är att sedan eurons födelse för 25 år sedan har Sverige haft en bättre ekonomisk utveckling räknat som BNP per capita än både Finland, Danmark och Euroområdet i sin helhet. Ett mått på relativ välfärd som åtminstone inte tyder på att Sverige har missgynnats av att stå utanför.
Euroskuldkrisen är ett annat exempel på när det var en fördel att stå utanför. Att kronan försvagats under varje ekonomisk kris från IT-kraschen via finanskrisen till djupdykningen efter pandemin och således fungerat som en konjunkturkudde och räddat jobb har visat på fördelen av att ha en egen valuta. När Riksbanken oroade sig för deflation i mitten på 10-talet var kronan ett vapen som Ingves tillgrep och sålunda ett led i en självständig penningpolitik som han påstår är en illusion. Men om han i stället för att med växelkursens hjälp försökt motverka ett globalt lågt inflationstryck, låtit kronan styras av konjunkturen hade kronkursen förmodligen inte legat där den ligger i dag.
Ingves ångrar ingenting, som sagt. Andra talar om policymisstag. Som förhoppningsvis inte kommer att upprepas. Eventuellt skulle det kunna bidra till en mer balanserad utveckling för kronan.