Henry Ohlsson, förre vice Riksbankschefen, tyckte att centralbankerna gick för långt i jakten på inflationsmålets 2,0 procent och myntade begreppet ”Tiondelarnas tyranni”. Poängen var att ingen centralbank med precision kan styra inflationen till exakt två komma noll procent och att politiken borde anpassas därefter.
Povel Ramel, husguden, sjöng ”Det är dom små, små detaljerna som gör det”. Så är det ofta. Även för en aktör på de finansiella marknaderna.
Jag tänker på Henry och Povel efter ha följt reaktionerna efter den amerikanska inflationsstatistiken. Den som kom in en fjuttig tiondel lägre än förväntat i månadstakt. Och som stärkte förväntningarna på att Fed inte bara är färdighöjda utan snart kan inleda en sänkningscykel. Dollarn försvagades kraftigt och räntorna störtdök. Minskade ränteskillnader, förhoppningar om global mjuklandning och glädjefnatt på världens börser blev en perfekt cocktail för den risk-, ränte- och konjunkturkänsliga svenska kronan, som stärktes rejält.
Även inflationen i Sverige kom in någon tiondel lägre än väntat och snart hade prissättningen i marknaden tippat över till förmån för att Riksbanken inte höjer räntan den 23 november.
För den som ogillar höga räntor och trivs med stigande börser och dessutom önskar en starkare krona var detta en vecka med allt annat än tyranniska tiondelar och detaljer.
Nästa stora kronevent är Riksbankens räntebesked.
Dilemmat för investerare, men kanske även för Riksbanken, är att oavsett vad som beslutas så är det inte uppenbart hur kronan kommer att reagera. En i normala fall kronstärkande räntehöjning kan motverkas av de förväntade negativa ekonomiska konsekvenserna vilket kan leda till att kronan försvagas ändå. Om räntan lämnas oförändrad går kronan miste om en räntefördel men kan i stället komma att gynnas av att de negativa effekterna på ekonomin mildras.
En del bedömare pekar på att Riksbanken kommer att höja räntan på grund av den svaga kronan. Det är faktiskt helt obegripligt! Kronan är fyra och en halv procent starkare än Riksbankens prognos. Den har alltså stärkts sedan den senaste mötet vilket minskar – inte ökar – behovet av stramare penningpolitik. Att sedan kronan är svag i största allmänhet och att den enligt Riksbankens analys är 15 till 20 procent undervärderad har noll och ingenting med det kommande räntebeslutet att göra. Eller borde inte ha det!
Danske Banks hållning har länge varit att den förra höjningen var den sista. I veckan fick vi som sagt vatten på vår kvarn i och med den sjunkande oktoberinflationen som därmed ligger blott en tiondel – där har vi den igen – över Riksbankens bana. Att ligga kvar med räntan på 4,0% i det här läget är väl avvägd penningpolitik! Den ganska bleka konjunkturbilden håller nog med om det. Det skulle till och med vara gynnsamt för kronan, men det är en bisak. Jag hoppas de gör det förnuftiga.
Annars är vi där igen: ”Tiondelarnas tyranni”.