”Skit- och skvalpvaluta” när kronan går svagt. ”Nordens Schweiz” när den går starkt. Speglar väl frustration och glädje i mot- och medvind. Men det beskriver också målande att stark anses bättre än svag. Schweiz klingar liksom bättre. Om man jämför. Men så är det ju inte. Det är inte svårt att hitta bevis på motsatsen. Exportörerna brukar låta höra av sig när kronan är stark. Var och en har sitt intresse eller sin agenda och det är helt naturligt.
Nåväl, kärt barn har många namn. Så kär att Liberalerna och Dagens Industris ledarsida har viss uppförsbacke när de nu förordar och kampanjar för att kronan borde knytas till euron: nästan 60 procent vill ha kronan kvar, drygt 20 procent föredrar euron. Euromotståndet har ökat, inte minskat, sedan vi röstade nej för 20 år sedan.
Det har påståtts, inte minst i den nymornade eurodebatten, att den trendmässiga kronförsvagningen är ett resultat av att den är en liten perifer valuta. Att det är bättre att vara stor. Det kan visserligen vara en faktor emellanåt. Till exempel när riskaptiten eroderar och investerare söker trygga hamnar, vilket de finner i större valutaområden. Men då är det snarast en fördel att vara liten i stället för stor, eftersom stora börsfall tenderar att gå hand i hand med svagare tillväxtutsikter och då blir kronan en kudde. Däremot förklarar inte kronans litenhet den långa försvagningstrenden. Det är inte svårt att hitta exempel på ännu mindre och ännu mer perifera valutor som har stärkts trendmässigt mot större valutor, som euron till exempel. Och faktiskt ligger kronan tämligen stabilt bland de 10–12 mest handlade valutorna i världen.
Storleken är förhållandevis oviktig när det kommer till trender skulle jag påstå. I stället kan kronans utveckling och utförslöpa förklaras med bland annat penningpolitik, tillväxt- och inflationsskillnader och svenska kapitalutflöden som inte matchas av utländska inflöden.
Faktorer som också förklarar de historiska undantag som bekräftat regeln, nämligen de endast två till antalet ihållande perioder som brutit med försvagningstrenden.
Den senaste var under eurokrisen då investerare sökte statspapper märkta med AAA. Det fann de i Sverige som var ett av blott åtta av världens länder som hade högsta betyg hos alla ratinginstitut. Hög kvalitet och trygghet i en orolig tid. Som grädde på moset erbjöds överavkastning eftersom Riksbanken förde en relativt stram penningpolitik. EUR/SEK var nere på 8,20 och vände.
Den första episoden var runt millennieskiftet, IT-boomens glansperiod. Sverige ansågs världsledande med många tech-bolag i framkant. Det utländska ägandet på Stockholmsbörsen slog rekord. EUR/SEK var nere på 8,05 och vände. Herregud, vad det är långt borta.
För tio år sedan var det svenska statsobligationer som lockade och för drygt 20 år sedan var det ett förment svenskt IT-under. Vad är nästa USP som Sverige kan locka med och som skulle kunna bryta den ensidiga krontrenden? En till synes yrvaken Riksbanksdirektion tycks med de beslut som fattades i februari hoppas på en repris av det som skedde för tio år sedan. Hoppas kan man alltid.
Riksbanken tillhör dem som i sällskap med många andra alltid hävdat att kronan är undervärderad (vi på Danske Bank räknar oss inte till den skaran). Ofta med hänvisning till ett varaktigt stort bytesbalansöverskott. En närmare granskning visar dock att överskottet inte är så stort, i alla fall inte som verktyg i valutaanalysen. Rensat för den del i handelsbalansen som mäter svenska företags produktion i annat land som säljs till tredje land, och med andra ord inte passerar Sverige, så var bytesöverskottet förra året inte fyra utan en procent av BNP. Så kan det se ut i en värld med multinationella företag som har produktion och försäljning i många länder utanför Sverige. En procent är inte signifikant nog för slutsatsen att kronan är undervärderad.
Samma sak med överskottet Sveriges finansiella nettoställning, där vi har en fordran på omvärlden. Men inte heller det betyder att kronan är undervärderad. Fordran finns där av en anledning. Bland annat ett svenskt pensionssystem i framkant. Som sedan 2002 tillåtit AP-fonderna att diversifiera i olika tillgångsslag och länder, vilket innebär att Sverige äger betydligt mer aktier i utlandet än utlänningar äger aktier i Sverige. Riksbanken lärde sig den hårda vägen när de sommaren 2001 intervenerade i valutamarknaden för att stoppa en kronförsvagning som de trodde bottnade i misstroende mot inflationsmålet, men som i själva verket berodde på att de reformerade AP-fonderna då tilläts skifta kapital till utländsk valuta.
Kronan är inte dömd till evig försvagning. Men lärdom är att man inte kan få allt. Inte lägst ränta och stark valuta. En annan lärdom är att svag valuta inte är ett kvitto på svag ekonomi. Inte alltid.
Stefan Mellin
Valutastrateg, Danske Bank