Det är inte lätt att vara centralbankschef. Är det inte det ena så är det det andra. I värsta fall är det både och. Som förra veckan.
För när det var dags för riksdagens årliga utvärdering av Riksbanken stod två saker i fokus: bostadsmarknaden (politikerna) och inflationen (professionella opponenterna). Politikerna riktade som väntat strålkastarljuset mot bostadspriserna. De kunde för sin del inte bry sig mindre om inflationen, vilket är lite märkligt eftersom det är den av de folkvalda tilldelade huvuduppgifterna.
Men Ingves är van. Han har fått bostadsfrågorna tusen gånger förut. Det var till exempel det enda som presskonferensen efter förra veckans räntebesked handlade om. Bostadsbollen passades således tillbaka till politikerna med budskapet: Problembilden är mångfacetterad och känd sedan länge, det är inte Riksbankens ansvar och de har inte verktygen.
Ingves har rätt i att det finns lämpligare åtgärder för att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt än att höja räntan, vilket förtjänstfullt redovisas i en fördjupningsruta i senaste penningpolitiska rapporten. Men ibland låter det på Riksbanken som att räntan helt saknar betydelse. Och det stämmer ju inte.
Det är uppenbart att ”low for even longer” driver hushållens skuldsättning och bostadspriserna. Värt att påminna kanske att det är en viktig del i transmissionsmekanismen från ränta via efterfrågan till inflation. Det borde vara en enkel sak att tillstå utan att ta på sig hela skulden för att bostadsmarknaden skenar.
De hårda skotten kom dock inte från politikerna utan Finanspolitiska rådets opponent Göran Hjelm. Som för sin del inte kunde bry sig mindre om bostadsmarknaden. Kontentan i hans framställning var att Riksbanken inte förstår inflationens drivkrafter. Det är en minst sagt allvarlig kritik. Eftersom detta är huvuduppgiften. En förmildrande omständighet må vara att de är i gott sällskap. För tydlighetens skull visade han två bilder över Riksbankens prognosfel som på grund av sitt spretiga utseende kallas ”igelkotten” och ”hairy dog”.
Inflationsprognosen slutar alltid nära två procent, vilket den ska göra om de fattat rätt beslut om räntan. Men prognoserna har varit systematiskt för höga, vilket innebär att penningpolitiken varit för stram. Det har antagligen kostat jobb.
Centralbanker använder sig av ekonomiska modeller som delvis blivit obsoleta. Bland annat för att penningpolitiska grundbultar som Phillipskurvan upphört att gälla. Samtidigt som inflationens drivkrafter är globala och till viss del ligger utanför deras påverkan och gängse tankeramar. Ändå är det, menar Hjelm, inte modellerna utan direktionens alltför optimistiska bedömningar som är boven i dramat.
Hur svarar Riksbanken på kritiken? Jo, de erkänner att de inte förstår inflationens drivkrafter särskilt bra och att det nog har blivit sämre med åren. Det låter inte bra. Alls.
Vad värre är: Det finns alltså en hårig graf till, den över växelkursprognoserna. Riksbanken har gång på gång utgått från att kronan ska stärkas. Utan att det har skett. Om kronan hade utvecklats på det sätt som Riksbanken tänkt sig, så hade inflationen blivit ännu lägre och prognosfelen på inflationen ännu större.
Det är en ironi att systematiskt felaktiga kronprognoser lett till mindre misslyckade inflationsprognoser.
Stefan Mellin, valutastrateg, Danske Bank Sverige